Eller egentligen inte. Eller jag vet inte. Fått prata med min läkare idag men hjälp vad det kändes jobbigt. Det verkade nästan lite som att han tyckte att jag var jobbig som kontaktade honom. Jag vet inte riktigt, men jag KAN inte slappna av helt med läkaren som jag kan med psykologen (och nu även kbtaren). Jag ska på kbt imorgon, som tur är, så jag ska ta med mig alla anteckningar från dagen till henne. Och försöka förklara. Återigen. Det är fan svårt, för jag VILL verkligen inte få min misstamke bekräftad, samtidigt som jag egentligen inte vill något hellre än att äntligen få kunna sätta ORD på hur jag har haft det hela livet. Att det pendlande i humör och depressiva perioder inte BARA var "egentlig depression(hatar hatar HATAR)" utan gensvar på maniska perdioder. Jag har inte TÄNKT tanken på det ens innan, för jag levde ju med MIN verklighet varje dag, och jag reflekterade aldrig över att min verklighet kanske var fel. Svårt att förklara som sagt, men häng med, det FINNS en poäng med det här svammlet, någonstans.. Vi ska bara hitta det. Och nu tappade jag tråden, rereading!

När jag sökte hjälp första gången så sökte jag för depression för jag trodde genuint att MITT sätt att tänka på var hur ALLA andra också tänkte. Så det är klart, då sätter den läkaren in behandling mot depression och jag blir nöjd-ish till slut. Tro fan att jag ska SLUTA med medicinerna mot depressionen, UTAN att ha pratat med läkare om det innan, för jag mådde ju SÅ BRA helt plötsligt och "nej jag behöver inte antidepp längre, jag är frisk nu" FÖR ATT LOGISKT? Och så tuffade jag på ett rätt bra tag.. Jag minns faktiskt inte hälften av sakerna jag gjorde under den här tiden, och det är inte bara för att jag har teflonminne, det är för att jag var övertygad om att jag var botad. Tro fan att jag blev ledsen, besviken, arg och bara alldeles jättedeprimerad när jag blev deprimerad IGEN rätt snart efter att jag trappat ner på medicinerna(min tanke var att jag skulle trappa ner först och SEN sluta helt, men det hann jag inte)? Men inte ens DÅ funderade jag på att jag har agerat dumt när JAG tog beslutet att jag var frisk nog att trappa ner och sluta på medicinerna. KBT på vårdcentralen gav mig inget, för vi behandlade fel symptom. Jag vet faktiskt inte VEM jag ska skylla på, mig som lyckades manipulera terapeuten omedvetet, eller henne, som inte lyckades se igenom manipulationen, men det kan kvitta för jag slutade gå dit, återigen på eget bevåg. Kort därefter ringde jag själv till den mottagningen jag går till nu, och sa att jag behövde hjälp och jag hade försökt på vårdcentralen men dom kunde inte hjälpa mig så nu var jag tvungen att ta tag i det själv. Fortfarande trodde jag mer att det var.. FAN nu tappade jag tråden helt. Skriver mer när jag hittat tråden igen.

Allt det här huvudbryet triggade en panikångestattack, så nu på morgonen har jag hunnit med att prata med mamma, min chef, min "fru", min egenadopterade bror och väntar nu på att ringa till min läkarmottagning för att se om min läkare har tid för mig idag istället för på måndag. Det blev för mycket, och ÄR för mycket och för stort för att jag ska klara av att hantera detta själv. Jag erkänner, jag klarar inte detta själv och jag är så jävla tacksam för min underbara familj. Inte bara den blodsbundna, utan ALLA mina underbara kontakter som står ut med mig och SPECIELLT stort tack till er som stått ut med mig under lång tid. Ni är ovärderliga, och förlåt att jag inte fungerar, men vi jobbar på det PÅ RIKTIGT nu!

20 minuter kvar till jag kan ringa INM!

"...När man har bipolär sjukdom får man återkommande perioder av omväxlande mani och depression. I en manisk period är det vanligt att man har en förhöjd sinnesstämning, är överaktiv och behöver mindre sömn. Vid depression är man ofta nedstämd, håglös och känner sig trött på livet. Mellan sjukdomsperioderna är man vanligtvis helt frisk..."
Text tagen från 1177.se.

Men hur vet man om man är "helt frisk" mellan gångerna om man inte tycker att det där pendlandet är något ovanligt? Det är bara en del av vardagen liksom? Ja, detta är vad jag gör sedan kl 03.00 idag då jag vaknade (trots Imovane, Seroquel och Mirtazapin, yey liksom).

Jag har försökt göra en tidslinje nu under två timmar, men jag vet verkligen inte i vilken ände jag ska börja. Jag vill få med så mycket som möjligt och har (efter mycket velande fram och tillbaka) börjat med att bara skriva ner händelser som jag själv anser som stora problem där jag tagit idiotiska beslut, men när jag nu minns dom händelserna så kommer ännu fler saker upp. Jag gick igenom min tidslinje på facebook igår, herrejisses alltså, somliga av dom inläggen hade jag inte ett minne av att jag ens gjort. Egentligen skulle jag vilja skriva ut hela facebooks tidslinje på papper och lämna över den till min läkare, för den är så beskrivande. Man kan faktiskt SE mönstret i mina statusar, vad jag skriver om när jag är pepp som fan, vs hur jag håller mig nästan helt borta när jag är mer nere. Nu när jag ser det så här rakt upp och ner känns det skitjobbigt, men samtidigt underbart. Alltså det är så svårt att förklara, men ju mer jag kollar min tidslinje desto säkrare blir jag på att min gissning var rätt, och ju mer säjer JAG blir desto svårare blir det att faktiskt se på händelser från en outsiders perspektiv. Jag vill inte analysera mig själv för mycket, men jag måste nog verkligen ta upp detta med min läkare, för jag undrar just om jag inte haft ett gäng psykoser under åren med... Inget kul att erkänna för sig själv, egentligen vill jag inte alls skriva det ens, eller dela med mig av tanken, MEN det är skitviktigt att jag INTE är ensam om att ha den här tanken för mig själv för då lär jag aldrig dela med mig av den igen.

MÅSTE ta upp det med min läkare på måndag, MÅSTE MÅSTE MÅSTE! Påminn mig! Ännu bättre, visa honom det här inlägget! JA! Om jag inte tar bort det.... Nej, det ska jag inte...

Välkommen till min hjärna *suck*