Ny natt, samma problem. John Blund verkar hata mig. Seriöst alltså, den mängden inlägg jag gjort om just mina sömnproblem är fan sorglig, och jag är så less på det nu att jag skulle kunna skrika rakt ut, MEN det gör jag inte, då jag har min sovande fästman bredvid mig. Tror inte att Han hade uppskattat en skrikande väckning, speciellt inte när Han själv har problem att somna.

Istället tänkte jag skriva av mig lite, men det finns ett problem; jag kan inte. Jag har en mental spärr som kickar igång i princip varje gång jag vill lyfta ämnen som har lämnat djupa sår inom mig. Sår som jag trodde var läkta så pass mycket att jag skulle slippa ångesten. Men icke, jag hade SÅ fel att jag bröt ihop fullkomligt i lördags.. Att falla ner på knä för att benen inte bar mig längre, och att sen slå händerna om bakhuvudet och hyperventilerande böja mig fram över knäna för att göra mig så liten och osynlig som möjligt, med tårarna forsande och en stark önskan att få försvinna, det är en speciell känsla... Och där satte den mentala spärren in.. Jag har SÅ mycket mer jag vill få ur mig, så mycket ilska och sorg över sakerna jag fått erfara, saker jag inte haft kontroll över, saker som FORTFARANDE styr delar av mitt liv...
Sedär, jag fick ur mig lite till ändå. Tog mig bara 2 timmar att skriva "allt"...

Som avslutning på detta ganska deprimerande inlägg tänkte jag förgylla texten med att berätta att Mannen officiellt blev min fästman igår! Min fina, underbara blivande make <3

Det hela började för 13 år sedan då jag var en sprallig 17-åring med ärrad själ och dåligt självförtroende, och han var en 18-årig hunk med lika ärrad själ. Varmt bruna ögon, ett leende att dö för och med den mest underbara personlighet jag någonsin stött på. Kontakten inleddes med ett oskyldigt första meddelande på ett internetcommunity (vi debatterar fortfarande om vilket), som med största säkerhet handlade om hur jag beundrade hans tatueringar och piercingar...

Kontakten på internet övergick vad jag kan minnas rätt fort till att bli telefonkontakt, vi klickade helt enkelt! Jag tyckte om honom redan från första stund, vi hade sjukt roligt när vi pratade MEN våra samtal kunde även vara väldigt djupa, men iom det dåliga självförtroendet så trodde jag inte att jag hade ens en liten chans där.. Inte till att bli något mer än vad jag redan var, en vän. Han blev min bästa vän, min närmsta vän, det fanns inget jag inte kunde berätta för honom och han dömde mig ALDRIG!

Vi tappade kontakten i omgångar under årens gång, men varje period då vi pratade intensivt över telefon så väcktes alltid känslorna till liv direkt, från att ha legat och slumrat under radiotystnadens längd.

Det pratades varje gång om att vi skulle ses irl, men något kom alltid i vägen tyvärr. Efter 13 års tid av nära vänskap med sporadisk kontakt så kom vi ÄNTLIGEN till skott att träffas. Det var en väldigt nervös Linda som hämtade upp en lika nervös Henke på Malmö centralstation tidigt en kylig höstmorgon, och trots att nervositeten till en början gjorde att jag kände mig lite tafatt och bortkommen, så fanns det ändå en fullkomlig naturlighet över att befinna mig i hans närhet, så nervositeten släppte hyfsat fort. Sen att samtalet flöt på när nervositeten började släppa gjorde bara att den känslan förstärktes ytterligare, och jag var så jävla tacksam! Det är liksom en sak att att ha en connection över telefon, men att behålla samma connection irl, DET är inte helt vanligt!

Vi höll relationen fortsatt vänskaplig, av olika anledningar, och jag förvånades hela tiden över hur fullkomligt naturligt det kändes att ha någon i mitt hem, någon som stått mig så nära under så många år, men som på ett sätt ändå var något av en främling för mig. Det är de där små sakerna som man märker av när man umgås intensivt med någon som kan hjälpa eller stjälpa när dom upptäcks, och på ett sätt väntade jag bara på att det skulle dyka upp någon, men nej. Ingenting, inte ens ett uns av irritation när du fes på mig ;) (gör helst inte om det bara, jag tvingas ge igen isf)

Nu är vi där vi är, och ja, det HAR gått väldigt fort framåt i planer och hela baletten, men när man VET så vet man. Jag har älskat förut, men inte så här intensivt eller rent, han var pusselbiten som saknades för att jag skulle kunna börja se helheten i livets pussel, han är orsaken att jag numera har en förhållandevis positiv syn på framtiden och på livet i allmänhet.

Ja, jag vill härmed skrika ut min kärlek till min underbara bästa vän, min pojkvän och älskare; Henke! Det är du och jag mot världen älskling, tillsammans rider vi ut alla stormar som kommer i vår väg och tillsammans tacklar vi livet med vad allt det innefattar.

//Din Linda, jag älskar dig <3

For you, there'll be no more crying,
For you, the sun will be shining,
And I feel that when I'm with you,
It's alright, I know it's right
To you, I'll give the world
to you, I'll never be cold
'Cause I feel that when I'm with you,
It's alright, I know it's right.
And the songbirds are singing,
Like they know the score,
And I love you, I love you, I love you,
Like never before.
And I wish you all the love in the world,
But most of all, I wish it from myself.
And the songbirds keep singing,
Like they know the score,
And I love you, I love you, I love you,
Like never before, like never before.

Like never before..

.. helt jävla fantastiska människor! I det här inlägget tänkte jag försöka hålla mig till att hylla mina underbaringar, människorna i mitt liv som är direkt ansvariga för att jag fortfarande är vid liv idag. 

Vi börjar med den första, som jag i dagens läge inte har någon kontakt med öht, men som ändå har fått plats som en av mina skyddsänglar; Martin.

Martin var den första som fysiskt räddade mig från att ta livet av mig, jag tror inte ens att han var medveten om hur nära jag var, hade jag varit ensam på den där balkongen så hade jag hoppat. Mitt liv hade slutat när jag var 14-15 nånting om det inte vore för Martin, så tack! Från djupet av mitt hjärta, TACK! 

Nu till dom underbaringar som får mig att leva idag, som hjälper mig att orka fortsätta kämpa på!

Bonnie: Min underbara, vackra och älskade fru! Du är den mest osjälviska människa jag känner, och jag är så ofantligt hedrad över att få ha dig i mitt liv, orden som beskriver min kärlek för dig är inte uppfunna ännu! Du lyfter mig bara genom att finns till, och för det är jag dig evigt tacksam. Jag älskar dig!

Johan: Ja jag är ledsen, men även DU tillhör mina närmsta, vare sig du vill det eller inte ;) Och det är inte bara för att du är gift med min fru, jag älskar dig för dig, för att du funnits som stöd under så många år och för att du alltid säger som det är, du ljuger inte för att saker ska låta bra, det är en egenskap hos dig som jag värderar väldigt högt!

Robban: Älskade storebror

Dal: Våra fikor alltså.. Dom fikorna har hjälpt mig att hålla mig på rätt köl så många gånger att jag tappat räkningen! Alla varma kramar, din humor och förmåga att få mig att skratta även när insidan på mig gråter, det är ovärderligt och jag älskar dig <3

Anna: Min älskade hjärtesyster! Jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vilka ord jag ska använda.. Tack! Tack för att du finns, tack för att jag får vara en del av din familj, bara TACK! Jag saknar ord, vilket är ovanligt för den skrivande jag, men det GÅR inte att beskriva djupet av min tacksamhet, tillgivenhet och kärlek. Du och jag mot världen, för evigt! <3

Victor: Ja vad kan jag säga? Du vet själv vilket stöd du varit, är och förhoppningsvis kommer att vara även resten av mitt liv. Att det kan bli en sån vänskap från ett krogragg ;) Älskar dig!

Henke: Var ska jag börja? Redan i början av vår kontakt kände jag ett band till dig, något som är väldigt sällsynt i min värld. Somliga bara klickar man med du vet? Vi klickade från första början, jag behöver dig i mitt liv, du är MIN Henke