Jag vill jättegärna göra mer saker, men jag orkar oftast inte. Det har absolut inget med lathet att göra, ovilja att träffas eller att jag inte tycker om dig. Det handlar helt enkelt om att jag inte har någon energi över. Jag vet att det har varit så här länge, men jag vet också att jag har blivit bättre. Tidigare har jag knappt klarat att ens komma ur sängen, jag har gått dagar utan att duscha då det känts som ett alldeles för stort projekt, jag har saknat ork att bry mig om mig själv alls. Dagar utan att äta trots en full frys, veckor utan att prata med någon. Listan kan göras lång..
Nu kommer jag ur sängen utan problem i stort sett varje dag, jag duschar dagligen (nåja, nästan) och jag har så smått börjat intressera mig för livet igen. Dock är det svårt att komma tillbaka efter att ha levt som jag gjort, men jag gör verkligen mitt bästa för att fungera igen.
Just nu tampas jag med att få rätsida på dom ätstörningar jag har haft till och från hela livet (nej det ÄR inte normalt att pendla i vikt som jag gjort), jag har börjat på en "ny" medicin (fluoxetin igen) och känner av insättningen, jag har även fått diagnosen ADD och fått medicin för det som jag ska börja ta igen efter ett besök hos min nya specialist. Jag testade ADD-medicinen i två dagar men vet inte riktigt om jag vågar köra igång två insättningar samtidigt, speciellt inte som jag har haft ett gäng otrevliga reaktioner på den såsom ökad oro, hjärtklappning, diarré, skakningar och bara allmänt blä. Dessutom ger BÅDA medicinerna minskad aptit, så kampen mot ätstörningen blir så mycket mer krävande. Jag har ingen aptit alls nu och har inte haft det på väldigt länge, jag försöker att tvinga i mig mat dagligen och de flesta dagarna lyckas jag. Vissa dagar kan jag äta flera små mål om dagen (några tuggor där, några tuggor här) medan jag somliga dagar inte ens kunnat tvinga i mig lite filmjölk utan att det kommit upp igen.
Samtidigt försöker vi få igång hållbara rutiner här hemma, och även det tar på krafterna.
Jag är ledsen att jag inte orkar träffas, men med den limiterade mängd energi jag har är jag tvungen att välja mellan vilka saker jag kommer orka med och vilka saker som kommer slå ut mig. Det är inte personligt, jag försöker bara att tänka på vad som är bäst för mig. Mår så vara att det är egoistiskt, men jag är hellre det än totalt utslagen eller död.

Precis hemkommen från läkarbesök, domen löd som följande: fortfarande bipolär, och den diagnosen har fått en namngiven kompis nu som heter ADD. Yäy, verkligen, jag hoppar HÖGT av glädje.. Ska återgå till att käka Fluoxetin igen för att få komma upp lite så jag kan slippa känna mig som ett tomt skal, samt Conserta för ADD:n. Lamotriginen är HELT ute ur bilden, vilket jag bara är glad över då det enda den tillförde var biverkningar. Önskan om att få vara medicinfri är fortfarande stark, men jag får väl försöka bli överens med tanken på att faktiskt behöva käka austronatmat resten av livet *suck*

Nej, lite monsterslakt nu för att göra något annat än att deppa ihop fullkomligt kanske?