Inlägg publicerade under kategorin Bipolär sjukdom

Av Linda Ljung - 10 februari 2015 15:46

Vad är bipolär sjukdom?

Bipolär sjukdom, eller manodepressiv sjukdom som den också kallas, är en kronisk sjukdom som har ett periodiskt förlopp. Ofta växlar sjukdomsperioder med symtomfria perioder. Återkommande perioder med mani och depression, ofta i anslutning till varandra, är karaktäristiskt för bipolär sjukdom. I dessa perioder är grundstämningen förändrad: förhöjd vid mani eller sänkt vid depression. Sjukdomsbilden kan se väldigt olika ut, både vid depression och vid mani. Dessutom kan maniska och depressiva symtom förekomma samtidigt.

Det är viktigt att känna till symtomen vid mani och depression. Om behandling påbörjas tidigt vid återinsjuknanden kan besvären ofta lindras och förkortas. Därför är det angeläget att sprida kunskap om sjukdomen till både drabbade och anhöriga.

Kunskapen om symtomen kan bidra till att "legitimera" lidandet: tillståndet är välkänt och övergående. En tröst och hopp, inte minst för den deprimerade. I det maniska tillståndet är sinnesstämningen förhöjd. Manikern är ofta glad och lättsam till sinnes, men det är en missuppfattning att maniska personer alltid är lyckliga, kreativa och glada. Ofta finns även inslag av irritabilitet, som ibland kan stegras till mer aggressivt beteende.

Vid mani är den förhöjda aktivitetsnivån ett centralt symtom, ofta mer framträdande än den euforiska (lyckliga) komponenten. Omgivningen känner sig besvärad, eftersom manikern gärna pratar mer än han lyssnar och ibland blir besvärande med sin distanslöshet. Ofta ses en påfallande idérikedom. Tankarna flyger på i ett enormt tempo. Manikern är ofta oerhört intensiv, engagerad eller upptagen med de aktuella tankarna, men låter sig lätt avledas till något annat.

Manin kan komma smygande men uppträder ibland akut, inom en eller några dagar. Minskat sömnbehov är vanligt, liksom successivt minskad sjukdomsinsikt, samtidigt som upplevelsen av de egna förmågorna snabbt överskattas. Det är inte ovanligt med psykotiska (verklighetsfrånvända) symtom, såsom vanföreställningar, vilka ofta kännetecknas av orimliga uppfattningar av den egna förmågan, s.k megalomani eller grandiosa vanföreställningar. Den maniske personen känner sig ofta särskilt utsedd, ibland med religiösa förtecken.

Mani kan utvecklas till ett allvarligt sjukdomstillstånd. I takt med minskad sjukdomsinsikt och stegrande symtom ökar risken för varje dag att manikern hamnar i situationer eller fattar beslut vilka kan leda till ödesdigra konsekvenser. Ofta blir vård på sjukhus nödvändigt, men om behandling sätts in tidigt i förloppet kan tillståndet hejdas.

Obehandlad mani kan bli livshotande, då kroppen till slut inte orkar med den enorma belastning som ett förhöjt tempo utan sömn innebär. Det finns olika grader av förhöjt stämningsläge. Vid mani är tillståndet så uttalat att funktionsnivån sänks, vilket påverkar arbetsförmågan och även umgänget med familj och vänner. Sjukhusvård krävs ofta.

I mindre uttalade fall talar man om hypomani. Även här kan flera av symtomen vid mani förekomma, men funktionsnivån blir inte lika sänkt. Den drabbade kan många gånger arbeta som vanligt. Psykotiska symtom förekommer inte.


(Källa: http://www.bipolarsjuk.se/)



Vi stoppar här ett tag. Psykotiska symtom förekommer alltså INTE om man inte har "riktiga" maniska perioder? Är alla maniska perioder EXAKT likadana? Yttrar dom sig verkligen på exakt samma sätt hos varje individ? Vill man prompt umgås en massa när man ÄR i en mani? I think not. Eller kanske till en viss del, precis där i början på en mani, då orkar jag umgås igen, jag känner mig pepp på livet, huvudet är FULLT av saker jag vill göra, saker jag MÅSTE göra, det är tavlor som ska målas, kakor som ska bakas, tatueringar som ska göras (jag ångrar INGEN av dom, men alla utom min första har varit impulstatueringar), piercingar som ska göras (samma sak här, de flesta av mina piercingar var impulsbeslut, har ångrat EN av dessa).

"I det maniska tillståndet är sinnesstämningen förhöjd"; ja, det stämmer väldigt bra. Det är under dessa perioder jag "mår bra", det är under dessa perioder jag anser att "jo men NU är jag frisk, ÄNTLIGEN!" Detta har resulterat i att jag slutat ta mina mediciner, för jag mådde ju "så jävla bra", vilket (suprise suprise) ledde till att jag damp rakt ner i en djup depression igen. Folk runtomkring påpekade att "jo men Linda, du ska nog inte bara sluta med medicinerna sådär utan prata med din läkare först". För det hjälpte ju mig enormt mycket just då? Inte med den läkaren jag hade då inte.

 

Jag började skriva dagbok igen den 21/1-2014. När jag nu läser igenom det jag skrivit gör det ont i mig. Det jag skrivit skrämmer mig, för det visar ytterligare mönster som jag inte sett tidigare. Det kan nog fan vara en idé att ta med dagboken och låta min psykolog läsa hela, för om mina misstankar är rätt så har jag fan inte varit helt frisk förra året, eller ens någon gång, jag har bara blivit jävligt duktig på att kontrollera mig själv och maskera mina perioder eftersom det inte är ett socialt accepterat beteende att vara så "känslosam" som jag är.

 

-"Jag har fått sova en hel natt, utan att vakna en enda gång och utan mardrömmar. Det är första gången på det här året! Alla andra nätter har jag annars spenderat vaken, onykter eller med mardrömmar och avbruten sömn."

-"Jag vill bara få balans i mitt liv, återfå livskraften och glöden. Jag vill inte behöva klistra på en mask varje dag när jag innerst inne dör litegrann varje gång"  "..inte ens vet VARFÖR jag mår dåligt från gång till gång."

-"Något annat jag börjat oroa mig över är ifall jag lider av någon psykisk sjukdom. Det kan ju knappast vara normalt att pendla mellan djup depression till likgiltighet för att sen gå till sprallighet och någon slags falsk glädje"

(Utdrag från min dagbok 21/1-2014)


Det sorgliga i det hela är att hela mitt liv har varit "plattan i mattan, nu kör vi så det ryker!" Sen kommer det en vägg. En vägg som jag inte kan väja för utan det blir SMACK rakt in i den, sen får jag åka på "reparation" ett par veckor, därefter är det plattan i mattan som gäller igen. Detta har alltid varit ett normalt beteende för mig. Jag har på fullt allvar trott att så som JAG fungerar, så fungerar också ALLA andra människor.

Jag vill inte ursäkta mina beteenden med att allt berott på sjukdomen, för gudarna ska veta att jag har gjort många dumma saker bara för skojs skull, men då snackar vi mer om att cykla utan cykelhjälm när jag egentligen var tvungen att ha det (sneaky sneaky!), eller den där gången då jag, Snibbi och var det Sofie(?) som fått Sommarkort och åkte till Helsingborg bara för att vi kunde, utan att tala om det för våra föräldrar. Såna saker är rätt oskyldiga i kontrast till annat jag har fått för mig att göra... Saker jag inte ångrar egentligen, för det är bara dumt att ångra sådant som redan är gjort, men det är helt klart saker jag INTE är det minsta stolt över.


Oskulden förlorade jag exempelvis till en kille jag känt inte ens 24h, som min nästkusin dessutom var kär i vid tillfället. Till mitt försvar så fick jag veta om hennes känslor EFTER att jag och M redan legat, helt hjärtlös var jag inte. Vill ta detta tillfälle i akt att säga FÖRLÅT älskade nästkusin! Det var rent ut sagt fittigt gjort av mig!

Listan över idiotiska saker jag gjort kan göras hur lång som helst, och det som skrämmer mig mest är att jag verkligen inte hade en enda tanke på att "det här kanske är fel?" under tiden jag gjorde vad jag gjorde. Ångesten och skammen kom efteråt, när skovet var över och jag halkade ner i en depression istället.


Mönstren jag kan se på ett tydligt sätt nu är att i början av ett uppåtskov så orkar jag umgås, jag pratar mycket mer, jag kan inte sova alls om jag glömmer att ta min Imovane, jag får energi att starta nya projekt, jag är gladare och känner mig generellt uppåt. Efter att glädjen i ett skov hållit i sig ett tag börjar jag bli mer lättirriterad, jag drar mig undan från människor för att dom äcklar mig, jag blir mer hatisk och provocerande i mina uttalanden och det är HÄR jag påbörjar resan ner i depressionsträsket igen.

Det är verkligen skitsvårt att förklara, för hur förklarar man ett beteende man alltid sett som normalt? I min värld är det inte MIG det är fel på, det är er andra det är fel på, trots att jag VET att så inte är fallet.


Thinking makes my head hurt....

Av Linda Ljung - 16 januari 2015 14:35

Okej, så HÄR är det. Jag har precis fått bekräftat att jag HAR en bipolär sjukdom. Den bekräftelsen fick jag (mitt helt medvetna JAG) idag. Jag ÄR inte min sjukdom, men iom att diagnosen inte ens är svart på vit ännu (träffar min läkare på måndag) så är allt fortfarande helt overkligt, som att nej men jag har inte alls den sjukdomen, jag inbillar mig fortfarande, det MÅSTE vara något annat. Jag är osäker och litar inte fullt ut på mig själv, även om jag är mer "klar" och medveten än vad jag någonsin varit tidigare. Nu ÄR det så här, och jag ska lära mig att acceptera det, på riktigt och fullt ut, jag ska lära mig att leva med det och jag och mina anhöriga KOMMER få all hjälp för att JAG ska kunna leva "normalt".

Känslostormarna som uppstått sedan jag startade bloggen har varit många, kraftiga och all over the place. Jag har haft psykoser, MÅNGA psykoser, men jag tänker INTE analysera (för mycket) själv, eller med familj, vänner och bekanta, utan jag ska BARA analysera detta ihop med läkaren, psykologen och kbtaren. Information delar jag gärna med mig av, och frågor svarar jag gärna på, men jag tänker INTE analysera mig själv och jag VILL inte prata om sjukdomen enbart. Även om det just nu är stort. Och overkligt. Men jag mår bäst av att umgås med mina sanna vänner, ni som funnits där hela tiden, ni som faktiskt inte utnyttjat mig, och jag VILL umgås mer med er igen. Jag kanske inte alltid ORKAR ses, eller KAN ses, men jag VILL.


Hur som. ni underbaringar vet vilka ni är och känner ni er osäkra så är ni nästan garanterat en av mina underbaringar <3

Av Linda Ljung - 15 januari 2015 16:43

Eller egentligen inte. Eller jag vet inte. Fått prata med min läkare idag men hjälp vad det kändes jobbigt. Det verkade nästan lite som att han tyckte att jag var jobbig som kontaktade honom. Jag vet inte riktigt, men jag KAN inte slappna av helt med läkaren som jag kan med psykologen (och nu även kbtaren). Jag ska på kbt imorgon, som tur är, så jag ska ta med mig alla anteckningar från dagen till henne. Och försöka förklara. Återigen. Det är fan svårt, för jag VILL verkligen inte få min misstamke bekräftad, samtidigt som jag egentligen inte vill något hellre än att äntligen få kunna sätta ORD på hur jag har haft det hela livet. Att det pendlande i humör och depressiva perioder inte BARA var "egentlig depression(hatar hatar HATAR)" utan gensvar på maniska perdioder. Jag har inte TÄNKT tanken på det ens innan, för jag levde ju med MIN verklighet varje dag, och jag reflekterade aldrig över att min verklighet kanske var fel. Svårt att förklara som sagt, men häng med, det FINNS en poäng med det här svammlet, någonstans.. Vi ska bara hitta det. Och nu tappade jag tråden, rereading!

När jag sökte hjälp första gången så sökte jag för depression för jag trodde genuint att MITT sätt att tänka på var hur ALLA andra också tänkte. Så det är klart, då sätter den läkaren in behandling mot depression och jag blir nöjd-ish till slut. Tro fan att jag ska SLUTA med medicinerna mot depressionen, UTAN att ha pratat med läkare om det innan, för jag mådde ju SÅ BRA helt plötsligt och "nej jag behöver inte antidepp längre, jag är frisk nu" FÖR ATT LOGISKT? Och så tuffade jag på ett rätt bra tag.. Jag minns faktiskt inte hälften av sakerna jag gjorde under den här tiden, och det är inte bara för att jag har teflonminne, det är för att jag var övertygad om att jag var botad. Tro fan att jag blev ledsen, besviken, arg och bara alldeles jättedeprimerad när jag blev deprimerad IGEN rätt snart efter att jag trappat ner på medicinerna(min tanke var att jag skulle trappa ner först och SEN sluta helt, men det hann jag inte)? Men inte ens DÅ funderade jag på att jag har agerat dumt när JAG tog beslutet att jag var frisk nog att trappa ner och sluta på medicinerna. KBT på vårdcentralen gav mig inget, för vi behandlade fel symptom. Jag vet faktiskt inte VEM jag ska skylla på, mig som lyckades manipulera terapeuten omedvetet, eller henne, som inte lyckades se igenom manipulationen, men det kan kvitta för jag slutade gå dit, återigen på eget bevåg. Kort därefter ringde jag själv till den mottagningen jag går till nu, och sa att jag behövde hjälp och jag hade försökt på vårdcentralen men dom kunde inte hjälpa mig så nu var jag tvungen att ta tag i det själv. Fortfarande trodde jag mer att det var.. FAN nu tappade jag tråden helt. Skriver mer när jag hittat tråden igen.

Av Linda Ljung - 15 januari 2015 08:35

Allt det här huvudbryet triggade en panikångestattack, så nu på morgonen har jag hunnit med att prata med mamma, min chef, min "fru", min egenadopterade bror och väntar nu på att ringa till min läkarmottagning för att se om min läkare har tid för mig idag istället för på måndag. Det blev för mycket, och ÄR för mycket och för stort för att jag ska klara av att hantera detta själv. Jag erkänner, jag klarar inte detta själv och jag är så jävla tacksam för min underbara familj. Inte bara den blodsbundna, utan ALLA mina underbara kontakter som står ut med mig och SPECIELLT stort tack till er som stått ut med mig under lång tid. Ni är ovärderliga, och förlåt att jag inte fungerar, men vi jobbar på det PÅ RIKTIGT nu!


20 minuter kvar till jag kan ringa INM!

Av Linda Ljung - 15 januari 2015 05:07

"...När man har bipolär sjukdom får man återkommande perioder av omväxlande mani och depression. I en manisk period är det vanligt att man har en förhöjd sinnesstämning, är överaktiv och behöver mindre sömn. Vid depression är man ofta nedstämd, håglös och känner sig trött på livet. Mellan sjukdomsperioderna är man vanligtvis helt frisk..."
Text tagen från 1177.se.


Men hur vet man om man är "helt frisk" mellan gångerna om man inte tycker att det där pendlandet är något ovanligt? Det är bara en del av vardagen liksom? Ja, detta är vad jag gör sedan kl 03.00 idag då jag vaknade (trots Imovane, Seroquel och Mirtazapin, yey liksom).


Jag har försökt göra en tidslinje nu under två timmar, men jag vet verkligen inte i vilken ände jag ska börja. Jag vill få med så mycket som möjligt och har (efter mycket velande fram och tillbaka) börjat med att bara skriva ner händelser som jag själv anser som stora problem där jag tagit idiotiska beslut, men när jag nu minns dom händelserna så kommer ännu fler saker upp. Jag gick igenom min tidslinje på facebook igår, herrejisses alltså, somliga av dom inläggen hade jag inte ett minne av att jag ens gjort. Egentligen skulle jag vilja skriva ut hela facebooks tidslinje på papper och lämna över den till min läkare, för den är så beskrivande. Man kan faktiskt SE mönstret i mina statusar, vad jag skriver om när jag är pepp som fan, vs hur jag håller mig nästan helt borta när jag är mer nere. Nu när jag ser det så här rakt upp och ner känns det skitjobbigt, men samtidigt underbart. Alltså det är så svårt att förklara, men ju mer jag kollar min tidslinje desto säkrare blir jag på att min gissning var rätt, och ju mer säjer JAG blir desto svårare blir det att faktiskt se på händelser från en outsiders perspektiv. Jag vill inte analysera mig själv för mycket, men jag måste nog verkligen ta upp detta med min läkare, för jag undrar just om jag inte haft ett gäng psykoser under åren med... Inget kul att erkänna för sig själv, egentligen vill jag inte alls skriva det ens, eller dela med mig av tanken, MEN det är skitviktigt att jag INTE är ensam om att ha den här tanken för mig själv för då lär jag aldrig dela med mig av den igen.


MÅSTE ta upp det med min läkare på måndag, MÅSTE MÅSTE MÅSTE! Påminn mig! Ännu bättre, visa honom det här inlägget! JA! Om jag inte tar bort det.... Nej, det ska jag inte...


Välkommen till min hjärna *suck*

Av Linda Ljung - 14 januari 2015 15:26

GENOMBROTT! Ett personligt sådant! Dels att jag klarade av att hantera en ångestattack UTAN lugnande, samt att jag fixade att stanna kvar på jobbet EFTER attacken, MEN ännu större är att jag faktiskt klarade av att lämna fram lappen till min psykolog, han fick läsa min jättelånga facebook-status OCH vi har gått igenom hela symptomlistan för bipolaritet och jag hade gissat rätt i att det är vad jag "lider av". (OM jag nu förstått rätt). Men jag vågade! Och jag kunde prata om det! Jag vågade! Fan alltså, idag är jag riktigt jävla stolt över mig själv!


Nästa steg nu är att jag ska göra en tidslinje, eller iaf försöka att göra en tidslinje, över mina olika perioder. Inte helt lätt för alla mina beteenden är ju typ normala, iaf för mig. Min verklighet är ju min verklighet alltid oavsett hur andra uppfattar den. Men skam den som ger sig, det här SKA GÅ jävlar i det!


Nej, rensa kattlådan och spela hög musik för att fira mitt personliga genombrott!

Av Linda Ljung - 12 januari 2015 15:00

Inte värdelös som i att man är skitdålig på att exempelvis laga mat, spela fotboll eller skulptera utan nu pratar jag om VÄRDELÖS som i att helt sakna mänskligt värde, när man känner att man lika bra kunnat gå och hänga sig för man tar ändå bara upp onödig plats, eller att man är i vägen, oviktig och fel, oälskad och oönskad.

Jag har känt mig värdelös större delen av mitt liv, faktiskt. Så länge jag kan minnas har jag haft en känsla av att jag är oönskad, en misslyckad abort, en fläck i världen istället för på lakanet, inte bra nog, inte smart nog, inte smal nog, inte snygg nog etc. Jag kan inte minnas exakt NÄR jag verkligen började känna mig värdelös och ersättbar, jag kan inte heller påstå att den känslan enbart kommer inne ifrån då jag HAR haft det jävligt tufft från omvärlden i perioder, jag vet däremot att den har funnits med mig länge, sedan innan tonåren. Och det suger! Ja, det suger något fruktansvärt ska ni veta! "Men du är VISST älskad och önskad" tänker ni, och det är väl klart att jag egentligen VET om det men det kvittar, känslan sitter likväl kvar, den är lika mycket en del av mig som min hjärna.


Min hjärna och jag är INTE vänner alla gånger. Jag har försökt förklara det för min psykolog, hur en dag i mitt huvud ser ut, och det är verkligen skitsvårt att försöka sätta ord på det, men så här har jag beskrivit det för honom;

Det är som om vi är tre stycken i mitt huvud konstant, det är JAG i mitten och sen har jag två andra Lindor som står på varsin sida om mig. Linda1 är den snälla, det är hon som säger att jag är bra, att jag kan, att jag är värd det bästa. Tyvärr pratar hon väldigt tyst. Sen har vi Linda2... Linda2 är en riktig jävla bitch rent ut sagt, jag hatar henne. Det är Linda2 som skriker högst, hon har ingen mute-knapp eller volymkontroll, utan vill hon få något sagt så får jag också höra det, vare sig jag vill eller ej. Det är Linda2 som ständigt står bakom axeln på mig när jag ska göra något och säger "lägg ner, du kommer ändå inte klara av det". Hon kan när som helst komma in, slänga ett ordmonster på mig och sen springa iväg, elakt fnissande och gömma sig i ett hörn och se på medan jag tvingas brottas med monstret och de känslor som alltid följer med som uppbackning om nu monstret inte skulle klara att fälla mig själv.


Idag har Linda2 varit väldigt högljudd. Men JAG tänker inte låta henne vinna utan en kamp!

Skapa flashcards