Jag vill jättegärna göra mer saker, men jag orkar oftast inte. Det har absolut inget med lathet att göra, ovilja att träffas eller att jag inte tycker om dig. Det handlar helt enkelt om att jag inte har någon energi över. Jag vet att det har varit så här länge, men jag vet också att jag har blivit bättre. Tidigare har jag knappt klarat att ens komma ur sängen, jag har gått dagar utan att duscha då det känts som ett alldeles för stort projekt, jag har saknat ork att bry mig om mig själv alls. Dagar utan att äta trots en full frys, veckor utan att prata med någon. Listan kan göras lång..
Nu kommer jag ur sängen utan problem i stort sett varje dag, jag duschar dagligen (nåja, nästan) och jag har så smått börjat intressera mig för livet igen. Dock är det svårt att komma tillbaka efter att ha levt som jag gjort, men jag gör verkligen mitt bästa för att fungera igen.
Just nu tampas jag med att få rätsida på dom ätstörningar jag har haft till och från hela livet (nej det ÄR inte normalt att pendla i vikt som jag gjort), jag har börjat på en "ny" medicin (fluoxetin igen) och känner av insättningen, jag har även fått diagnosen ADD och fått medicin för det som jag ska börja ta igen efter ett besök hos min nya specialist. Jag testade ADD-medicinen i två dagar men vet inte riktigt om jag vågar köra igång två insättningar samtidigt, speciellt inte som jag har haft ett gäng otrevliga reaktioner på den såsom ökad oro, hjärtklappning, diarré, skakningar och bara allmänt blä. Dessutom ger BÅDA medicinerna minskad aptit, så kampen mot ätstörningen blir så mycket mer krävande. Jag har ingen aptit alls nu och har inte haft det på väldigt länge, jag försöker att tvinga i mig mat dagligen och de flesta dagarna lyckas jag. Vissa dagar kan jag äta flera små mål om dagen (några tuggor där, några tuggor här) medan jag somliga dagar inte ens kunnat tvinga i mig lite filmjölk utan att det kommit upp igen.
Samtidigt försöker vi få igång hållbara rutiner här hemma, och även det tar på krafterna.
Jag är ledsen att jag inte orkar träffas, men med den limiterade mängd energi jag har är jag tvungen att välja mellan vilka saker jag kommer orka med och vilka saker som kommer slå ut mig. Det är inte personligt, jag försöker bara att tänka på vad som är bäst för mig. Mår så vara att det är egoistiskt, men jag är hellre det än totalt utslagen eller död.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis hemkommen från läkarbesök, domen löd som följande: fortfarande bipolär, och den diagnosen har fått en namngiven kompis nu som heter ADD. Yäy, verkligen, jag hoppar HÖGT av glädje.. Ska återgå till att käka Fluoxetin igen för att få komma upp l...

Ny natt, samma problem. John Blund verkar hata mig. Seriöst alltså, den mängden inlägg jag gjort om just mina sömnproblem är fan sorglig, och jag är så less på det nu att jag skulle kunna skrika rakt ut, MEN det gör jag inte, då jag har min sovande f...

Först, Mannen HADE pratat i sömnen, så det blev en lite rolig historia att dra sådär på morgonkvisten *fniss*    Så okej, det blev faktiskt några timmars sömn (yey), gick in och la mig i sängen igen runt 4, är rätt säker på att jag lyckades somna...

La mig i sängen vid halv tio-ish, legat HELA tiden fram till nu (02:38) i mörker, med stängda ögon och bara hoppats på att sömnen skulle fånga mig... Men hade jag sån tur? Nej nej nej, istället blir jag bara mer och mer frustrerad över att jag fortfa...

Har du någonsin upplevt ångest? Nu pratar jag inte om ångesten man kan få om man är 5 minuter sen till jobbet, eller över vad du ska laga till middag. Jag pratar om den typ av ångest som får bröstkorgen att kännas på tok för liten, där hjärtat rusa...