En dag som denna då min hjärna är överaktiv kan det vara rätt skönt att ibland bara sätta sig ner, ta en cigg och sedan bara spruta ur sig alla ord som behöver komma ut.

Dagens fokuserade tanke kretsar kring tillit. Eller snarare min djupt ingrodda misstro mot alla människor. Ja, det ÄR sorgligt, kanske rent av löjligt och elakt, men den här misstron har jag haft med mig sedan tidigt, och jag har gång på gång fått den förstärkt av alla svek jag upplevt. Den har stärkts så pass att misstron nästan har fått ett eget liv. Tyvärr är det ju så att det är de dåliga sakerna som hugger djupast sår, och det är även de ärren som kan göra ont långt efter att du TROR dig ha förlåtit. Eller nej, inte förlåtit, men lagt det bakom dig för att det helt enkelt gör dig mer ONT än nytta att fundera över saken. 

Jag försöker verkligen att tro gott om alla tills motsatsen är bevisad. Detta har MÅNGA människor utnyttjat genom åren, på en massa olika sätt. Vissa svek har varit lättare att komma över än andra, men det finns ett par som fortfarande gör ont. Som fortfarande definierar en del av mig.

Jag tänkte försöka skriva lite om vad jag anser vara det största sveket jag varit med om, och det är inte alls det som säkert de flesta tror. Det var inte min biologiska far som svek mig först, det var hans fru. Jag har ALDRIG varit med om något svek som varit mer brutalt, inte ens Lennarts sista ord till mig skar så djupt som många av orden Anna sa  till mig det där sista året.. Sveket kom inte som en blixt från klar himmel, det smög sig på när hon hade fått min tillit. Det började som "kärleksfulla" gliringar, typ "du är så fruktansvärt lik din mamma, kan du inte sminka till dig lite?" eller "Det ser ut som att du har grisögon när du är osminkad",  och jag kan absolut tåla det och såg det inte som något annat just då, men tittar jag tillbaka på hur det faktiskt var, så förstår jag vilken psykisk misshandel hon faktiskt utsatte mig för. Inte bara mig egentligen utan även Lennart, sina egna barn och egentligen ALLA hon kom i kontakt med. Jag TYCKER verkligen inte om att smutskasta en människa, det FINNS faktiskt inget värre och det GÖR ONT i mig att skriva den här texten. Men varför ska JAG behöva vara tyst? Varför ska JAG skämmas över någon annans beteende? Varför ska jag ens försöka försvara det? För det gör jag fortfarande. Jag försvarar andras dåliga beteenden, jag försöker vinkla det så att, även om alla vet vad människan gjort, så ska det ÄNDÅ framstå som lite "mindre elakt" eller "men det var inte så farligt."

Jag vill inte gå in för mycket på detaljer, för det gör fortfarande ont att tänka på det, MEN mot slutet när vi fortfarande bodde i Hammenhög var jag vaken till långt in på morgonen och hörde deras gräl. Mer än en gång satt jag och panikgrät tyst för då hade Anna varit på väg upp för trappan för att slänga ut mig. Ja, hon får gärna komma och säga emot, men det ändrar INTE på sanningen. Detta hände alltså mer än en gång, jag var vaken och grät till långt in på morgonen för att sedan dra på mig kläder, kanske lite smink om jag orkade och sen var det dags att åka till skolan. Vi kan ju säga som så här att jag INTE prioriterade skolan för fem öre, första året (och enda året) på omvårdnadsprogrammet hade jag 43% frånvaro.. 43%! Att ingen i skolan uppmärksammade det INNAN det fått gå så långt visar mest vilket jävla skitsystem Sveriges skolor har. MEN nu går jag ifrån ämnet. Tillit och svek var det ja.

Jag kan göra den här berättelsen hur lång som helst, men jag börjar redan känna ångesten börja krypa i bröstkorgen på mig. Det är inte ångest över att jag saknar någon av dom, för det gör jag verkligen inte, MEN jag får ångest av att jag FORTFARANDE, efter 11 år, låter det här påverka mig. Jag VILL verkligen inget annat än att bara släppa det helt.

Usch, och nu fick jag hem läkarintyget också, så nu har jag det svart på vitt; bipolär sjukdom, ospecificerat. Kraftiga humörsvängningar, ångest, depression och sömnstörningar.

Nej, nu måste jag stänga av hjärnan lite och käka kokospannkaka och titta på Criminal Minds!

Varit klarvaken sedan halv sex ca, fram till nu har jag hunnit med att fundera över om jag skulle ta och diska idag, fast det är roligare att göra kylskåpsmagneter av hamabeads, sen vart en film mer spännande. Disken tog jag precis, heja mig! Borde egentligen vika all tvätt också men det är ju så sanslöst jävla skittråkigt! Eller om jag skulle ta tag i projektet att göra skyltar? Eller lajvet? Eller allt på samma gång? One potato, two tomatoes, rama lama ding dong HEEEEEEY macarena!

Nej, först och främst, ta ett djupt andetag och tagga ner lite. Det blir pärlor minsann. Fast NEJ! Jag ska göra mat för jag har fan inte ätit idag! Mat-och-sovklocka a lá Skalman som nästa projekt kanske? Chefen tyckte att det kunde vara en bra idé och jag håller med honom helt =P