Ny natt, samma problem. John Blund verkar hata mig. Seriöst alltså, den mängden inlägg jag gjort om just mina sömnproblem är fan sorglig, och jag är så less på det nu att jag skulle kunna skrika rakt ut, MEN det gör jag inte, då jag har min sovande fästman bredvid mig. Tror inte att Han hade uppskattat en skrikande väckning, speciellt inte när Han själv har problem att somna.

Istället tänkte jag skriva av mig lite, men det finns ett problem; jag kan inte. Jag har en mental spärr som kickar igång i princip varje gång jag vill lyfta ämnen som har lämnat djupa sår inom mig. Sår som jag trodde var läkta så pass mycket att jag skulle slippa ångesten. Men icke, jag hade SÅ fel att jag bröt ihop fullkomligt i lördags.. Att falla ner på knä för att benen inte bar mig längre, och att sen slå händerna om bakhuvudet och hyperventilerande böja mig fram över knäna för att göra mig så liten och osynlig som möjligt, med tårarna forsande och en stark önskan att få försvinna, det är en speciell känsla... Och där satte den mentala spärren in.. Jag har SÅ mycket mer jag vill få ur mig, så mycket ilska och sorg över sakerna jag fått erfara, saker jag inte haft kontroll över, saker som FORTFARANDE styr delar av mitt liv...
Sedär, jag fick ur mig lite till ändå. Tog mig bara 2 timmar att skriva "allt"...

Som avslutning på detta ganska deprimerande inlägg tänkte jag förgylla texten med att berätta att Mannen officiellt blev min fästman igår! Min fina, underbara blivande make <3