Inte värdelös som i att man är skitdålig på att exempelvis laga mat, spela fotboll eller skulptera utan nu pratar jag om VÄRDELÖS som i att helt sakna mänskligt värde, när man känner att man lika bra kunnat gå och hänga sig för man tar ändå bara upp onödig plats, eller att man är i vägen, oviktig och fel, oälskad och oönskad.

Jag har känt mig värdelös större delen av mitt liv, faktiskt. Så länge jag kan minnas har jag haft en känsla av att jag är oönskad, en misslyckad abort, en fläck i världen istället för på lakanet, inte bra nog, inte smart nog, inte smal nog, inte snygg nog etc. Jag kan inte minnas exakt NÄR jag verkligen började känna mig värdelös och ersättbar, jag kan inte heller påstå att den känslan enbart kommer inne ifrån då jag HAR haft det jävligt tufft från omvärlden i perioder, jag vet däremot att den har funnits med mig länge, sedan innan tonåren. Och det suger! Ja, det suger något fruktansvärt ska ni veta! "Men du är VISST älskad och önskad" tänker ni, och det är väl klart att jag egentligen VET om det men det kvittar, känslan sitter likväl kvar, den är lika mycket en del av mig som min hjärna.

Min hjärna och jag är INTE vänner alla gånger. Jag har försökt förklara det för min psykolog, hur en dag i mitt huvud ser ut, och det är verkligen skitsvårt att försöka sätta ord på det, men så här har jag beskrivit det för honom;

Det är som om vi är tre stycken i mitt huvud konstant, det är JAG i mitten och sen har jag två andra Lindor som står på varsin sida om mig. Linda1 är den snälla, det är hon som säger att jag är bra, att jag kan, att jag är värd det bästa. Tyvärr pratar hon väldigt tyst. Sen har vi Linda2... Linda2 är en riktig jävla bitch rent ut sagt, jag hatar henne. Det är Linda2 som skriker högst, hon har ingen mute-knapp eller volymkontroll, utan vill hon få något sagt så får jag också höra det, vare sig jag vill eller ej. Det är Linda2 som ständigt står bakom axeln på mig när jag ska göra något och säger "lägg ner, du kommer ändå inte klara av det". Hon kan när som helst komma in, slänga ett ordmonster på mig och sen springa iväg, elakt fnissande och gömma sig i ett hörn och se på medan jag tvingas brottas med monstret och de känslor som alltid följer med som uppbackning om nu monstret inte skulle klara att fälla mig själv.

Idag har Linda2 varit väldigt högljudd. Men JAG tänker inte låta henne vinna utan en kamp!