Jag lever fortfarande, trots att jag inte fick med mig tillräckligt med varma kläder. Min överlevnadsstrategi har hittills varit att ligga nerbäddad i soffan till film eller serie, och att ha trippel uppsättning av ALLT på mig när jag är tvungen att gå ut. Man känner sig lite som en Michelingubbe, men hellre det än att frysa sönder ?

Där fick jag er allt, era snuskisar! Ni trodde säkert att detta skulle handla om något sexuellt, men se sånt där håller inte snälla flickor på med; och vi vet ju ALLA att JAG är den snällaste flickan i HELA världen (hrm, okej vi kan väl diskutera det... eventuellt...kanske...).

Jag tappade tråden lite nu... Inte lätt att vara rolig ibland *fniss* Just det ja, snabb update på läget bara! Jag lever, jag mår bra, jag är lycklig och ja, det var väl allt. Typ.. Eller alltså, det har hänt SJUKT mycket, men jag varken vill eller orkar dela med mig av allt.

Det var väl typ allt för idag, ping på er!

Hittade lite gamla dagboksinlägg, detta skrev jag 2014-12-23

Jag är inte begåvad med en talares förmåga att prata högt och göra min mening hörd, jag är en författare med skrivkramp. Jag brukade ha en fantastisk förmåga att kunna pränta ner mina tankar och fantasier på papper, och jag brukade skriva mycket noveller tidigare. De första novellerna handlade nästan uteslutande om hästar och deras äventyr, vare sig det var vildhästar som blev jagade av cowboys eller ridskolehästar som hittade på hyss under lektionerna. Historierna fanns bara där, liksom min fixation vid hästar. Med åren blev novellerna kortare och kortare tills jag nästan bara skrev dikter och handlingen blev mörkare och mörkare och mina fixationer ändrades.
Men nu går jag händelser i förväg.
Jag minns inte supermycket från min barndom och det mesta jag minns kretsar kring mina kusiner och alla tillfällen jag var hos dom ute på landet. Jag visste det inte då, jag kom faktiskt fram till det nu i skrivande stund, att de där tillfällena jag var på landet med kusinerna var som ett andrum där jag undermedvetet kunde samla kraft och orka med livet.
Hela mitt medvetna liv har jag känt mig annorlunda, utanför, missförstådd och fel. Som ett svart får. Det är inget som blivit direkt påverkat av yttre faktorer, utan det har alltid varit där liksom. Eller jo, lite påverkad av yttre faktorer har jag så klart blivit. Jag minns att en klasskamrat sa rakt ut till mig att han tyckte att det var skittråkigt att höra på vad jag gjort under helger/lov/ledighet för det handlade ALLTID om att jag varit hos mina kusiner, och att jag ramlat/snubblat/sprungit in i något etc. Jag var, och är fortfarande, riktigt klantig och har en förmåga att snubbla över mina egna fötter på plan mark.. Det absolut mest sjuka är att jag fortfarande minns exakt hur han lät när han sa det till mig, vilka ord han använde och hur det fick mig att känna mig. Det blev en bekräftelse på att jag inte skulle dela med mig av information, att jag inte skulle prata högt om mig själv. Det var vad min hjärna fick det till.
Vi hoppar fram lite i tiden. När jag var i runt 22-23 år gammal träffade jag på en gammal flamma till mig från när jag var 14-15. Vi var aldrig tillsammans även om jag väldigt gärna ville det. Vi kysstes vid ett tillfälle, men det var så pinsamt och misslyckat att jag inte ens vill minnas vid det. Hur som, när vi träffades igen på en fest så säger han efter en stunds samtal: "Fan Linda, du har ändrats jättemycket och är inte alls lika jobbig som när du var yngre"
Jag sa inget då, men det där gjorde ont. Högstadiet var en enorm prövning, både med ny skola (till en början), nya lärare, svårare ämnen och lektioner, turbulens hemma och ett enda kaos inombords. Jag visste inte alls vem jag var, vad jag ville, om jag orkade kämpa och jag hade redan svårt att lita på människor. Jag kände mig inte hörd när jag försökte prata med vuxna, och jag vet inte, men jag ville nog inte riktigt att någon skulle få se hur dåligt jag faktiskt mådde. För dåligt mådde jag. Jag tänkte ofta på självmord, jag minns faktiskt inte hur gammal jag var första gången jag funderade på att avsluta livet för att jag inte orkade leva. Egentligen har det aldrig handlat om att jag vill dö, utan snarare om att det periodvis gör för ont att leva. Andra perioder förstår jag inte hur jag ens kunde tänka tanken.

Detta skrev jag dagen efter, på själva julafton 2014 kl 00.31

December... En mörk månad på så många vis. Inte nog med att solen håller sig gömd fler timmar än den är framme, även känslorna och minnena som december månad väcker i mig är mörka. Det brukade inte vara så, jag brukade inte hata december. Jag brukade inte hata julen. Allt det ändrades 2003.

Kl 06.14 samma dag skrev jag detta:

Sömnlösa nätter och hjärnspöken!

Det är rätt illa när jag letar efter orden jag behöver för att kunna beskriva för mig själv vad det är som bidrar till att december är en så tuff månad, det tar emot varenda gång jag försöker skriva det som hände i en mening, som om det inte är på riktigt förrän jag skriver det. Även om jag VET att det är på riktigt, att det inte var mitt fel och att, även om även jag förlorade något, så är det ändå inte jag som dragit den största nitlotten. För jag förlorade något, och det gör obeskrivligt ont fortfarande, men det gör än mer ont i hela mig av att jag känner mig... ja vad är ordet jag letar efter? Eller snarare, hur beskriver jag vad som snurrar i mitt huvud konstant utan att det ska låta konstigt?

Om jag har issues med julen? What gave it away?

Tant Apodorm gjorde sitt jobb! Jag vaknade till vid 8 första gången, men kände mig INTE redo att lämna sängen så jag vände på mig, la av en fis och somnade om. Jag tänkte att jag sover väl i två timmar till kanske... Nej, jag vaknar kl 13 istället. Kl 13 hade jag ett inbokat möte/fika, som tur var inte så långt hemifrån, så följande utspelade sig denna "morgon"(jag hävdar att det ÄR morgon när man precis vaknat, oavsett tidpunkt).

Linda öppnar ögonen, sträcker lite på sig och famlar efter telefonen som ligger bredvid på nattduksbordet. 2 avisering från messenger, ett oläst meddelande (hjärtat studsar till lite här), klockan är 13, jag kanske skulle, KLOCKAN ÄR 13!!!! HELVETES JÄVLAR jag har försovit mig! Slänger mig ur sängen, alltså verkligen kastar bort täcket och vräker mig upp! Skriver ett snabbt meddelande på Facebook att "Jag vaknade precis, kommer snart!"

På med kläder, borsta tänderna, snabb tvätt under armarna, på med deo och parfym (smink? Vem fan hinner det?), på med skor och jacka och ut genom dörren!

Kl 13.16 möter jag upp min kompis. Inte illa pinkat av någon som vaknade kl 13 =P

Väl på plats blir det raka vägen till kaffe! Eller ja, jag hade mitt sikte totalt inställt på kaffe först, men min kompis påpekade att jag ju skulle hämta en bok, och bokaffären låg ändå precis bredvid fiket, så in och hämta boken, SEDAN kaffe. Baristan såg smått road ut då jag beställde den största kaffe dom hade, varpå hon börjar visa mig olika muggar och ställa komplicerade frågor, typ vad jag ville ha för kaffe; muggen för bryggkaffe såg ut så här och den för latte såg ut så här (fan bara ge mig mitt koffein!). Lattekoppen var tydligen liiiiite större än bryggkaffekoppen så det blev en latte med dubbla shots. Frukost blev det minsann också, en fluffig och saftig muffin med citron och vit choklad. Jag sa aldrig att det var en hälsosam frukost ;)

Efter att jag fått mitt koffein började hjärnan så smått att vakna den också, och DÅ kunde vi äntligen börja diskutera det vi möttes för att diskutera, nämligen en ny LAJVKAMPANJ. Ja ni läser rätt, jag ska dra igång en ny lajvkampanj. I nuläget finns det INGA datum satta, INGENTING, så kom inte med frågor ännu, det KOMMER att komma upp information när vi är redo att släppa den. Jag flaggar bara för att det är på gång ;)

Nej, nu blir det musik!

My friends don't walk, they run
Skinny dip in rabbit holes for fun
Popping, popping balloons with guns, getting high off helium
We paint white roses red,
Each shade from a different person's head
This dream, dream is a killer
Getting drunk with the blue caterpillar

I'm peeling the skin off my face
'Cause I really hate being safe
The normal's, they make me afraid
The crazies, they make me feel sane

I'm nuts, baby, I'm mad,
The craziest friend that you've ever had
You think I'm psycho, you think I'm gone
Tell the psychiatrist something is wrong
Over the bend, entirely bonkers
You like me best when I'm off my rocker
Tell you a secret, I'm not alarmed
So what if I'm crazy? The best people are
All the best people are crazy, all the best people are

Where is my prescription?
Doctor, doctor please listen
My brain is scattered
You can be Alice,
I'll be the mad hatter.

I'm peeling the skin off my face
'Cause I really hate being safe
The normal's, they make me afraid
The crazies, they make me feel sane

I'm nuts, baby, I'm mad,
The craziest friend that you've ever had
You think I'm psycho, you think I'm gone
Tell the psychiatrist something is wrong
Over the bend, entirely bonkers
You like me best when I'm off my rocker
Tell you a secret, I'm not alarmed
So what if I'm crazy? The best people are

You think I'm crazy, you think I'm gone
So what if I'm crazy? All the best people are
And I think you're crazy too, I know you're gone
That's probably the reason that we get along

I'm nuts, baby, I'm mad,
The craziest friend that you've ever had
You think I'm psycho, you think I'm gone
Tell the psychiatrist something is wrong
Over the bend, entirely bonkers
You like me best when I'm off my rocker
Tell you a secret, I'm not alarmed
So what if I'm crazy? The best people are
All the best people are crazy, all the best people are
All the best people are crazy, all the best people are

Natt två, jag var trött och skulle lägga mig, men när kroppen landade i sängen blev jag klarvaken. Visst, jag var inte helt ensam när jag la mig i sängen, jag hade dig som sällskap i telefonen <3 Denna nattens sömnproblem är nästan angenäma och det är helt och hållet DIN förtjänst hjärtat. Jag har inget emot att vara vaken flera dagar i sträck, bara jag har dig som sällskap <3 Dock är jag något rent galet trött nu, det känns att jag inte fick sova så mycket igår natt, så idag sänker jag mig med Apodorm och hoppas att den biter idag!

Wish me luck!

.. helt jävla fantastiska människor! I det här inlägget tänkte jag försöka hålla mig till att hylla mina underbaringar, människorna i mitt liv som är direkt ansvariga för att jag fortfarande är vid liv idag. 

Vi börjar med den första, som jag i dagens läge inte har någon kontakt med öht, men som ändå har fått plats som en av mina skyddsänglar; Martin.

Martin var den första som fysiskt räddade mig från att ta livet av mig, jag tror inte ens att han var medveten om hur nära jag var, hade jag varit ensam på den där balkongen så hade jag hoppat. Mitt liv hade slutat när jag var 14-15 nånting om det inte vore för Martin, så tack! Från djupet av mitt hjärta, TACK! 

Nu till dom underbaringar som får mig att leva idag, som hjälper mig att orka fortsätta kämpa på!

Bonnie: Min underbara, vackra och älskade fru! Du är den mest osjälviska människa jag känner, och jag är så ofantligt hedrad över att få ha dig i mitt liv, orden som beskriver min kärlek för dig är inte uppfunna ännu! Du lyfter mig bara genom att finns till, och för det är jag dig evigt tacksam. Jag älskar dig!

Johan: Ja jag är ledsen, men även DU tillhör mina närmsta, vare sig du vill det eller inte ;) Och det är inte bara för att du är gift med min fru, jag älskar dig för dig, för att du funnits som stöd under så många år och för att du alltid säger som det är, du ljuger inte för att saker ska låta bra, det är en egenskap hos dig som jag värderar väldigt högt!

Robban: Älskade storebror

Dal: Våra fikor alltså.. Dom fikorna har hjälpt mig att hålla mig på rätt köl så många gånger att jag tappat räkningen! Alla varma kramar, din humor och förmåga att få mig att skratta även när insidan på mig gråter, det är ovärderligt och jag älskar dig <3

Anna: Min älskade hjärtesyster! Jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vilka ord jag ska använda.. Tack! Tack för att du finns, tack för att jag får vara en del av din familj, bara TACK! Jag saknar ord, vilket är ovanligt för den skrivande jag, men det GÅR inte att beskriva djupet av min tacksamhet, tillgivenhet och kärlek. Du och jag mot världen, för evigt! <3

Victor: Ja vad kan jag säga? Du vet själv vilket stöd du varit, är och förhoppningsvis kommer att vara även resten av mitt liv. Att det kan bli en sån vänskap från ett krogragg ;) Älskar dig!

Henke: Var ska jag börja? Redan i början av vår kontakt kände jag ett band till dig, något som är väldigt sällsynt i min värld. Somliga bara klickar man med du vet? Vi klickade från första början, jag behöver dig i mitt liv, du är MIN Henke

Då får vi se om denna gångens lösning kan fungera; en gigantisk kopp med blueberry muffin te och The Walking Dead till det, kan ju inte bli annat än mys!

Han dyker alltid upp när jag minst anar det, kryper ner i sängen med mig och ligger och petar på mig HELA tiden så att jag inte kan somna. Han driver mig till vansinne när han hälsar på, den där herr Insomnia. Jag borde fan försöka göra slut med honom snart, verkligen låta mitt förakt mot honom genomsyra varje hatiskt ord jag kan använda för att avlägsna honom. Dock misstänker jag starkt att han är döv, det eller så ignorerar han mig. En cigg och lite film på detta kanske?