Ni vet den där känslan som infinner sig ibland under en diskussion? När du tänker i ditt stilla sinne "jag kunde lika bra spela schack med en duva som att diskutera med denna människan", eller en annan favorit, slå sig blodig i pannan mot en tegelvägg för att båda metoderna är ungefär lika givande? Ja det är DEN känslan jag får SÅ många gånger när jag, tyvärr, väljer att ta en diskussion med människor som absolut INTE vill se längre än sin egen farstu... Människor som helt verkar sakna all form av empati och medmänsklig förståelse... Jag förstår dom inte? Hur fan lyckas dom leva med sig själv? Ja, jag låter som att jag saknar det själv när jag skriver den här texten, men nu pratar jag alltså om den sortens personer som absolut inte har förmåga alls, trots timslånga diskussioner, att se saker från ett annat perspektiv.

Varför måste ni vara så jävla blinda? Varför måste er blindhet och oförmåga till empati få MIG att gå i spinn??

Nej, meditation i form av Harry Potter på detta, ajjemen!

Testade precis det där med att fotografera mig själv i spegeln och verkligen titta på hur jag ser ut nu, vs agusti 2014. HOLY FUCKING HELL säger jag bara, 23 kg mindre Linda just nu än vad det var då, hur i helvete kunde jag bli så stor??? Det är helt jävla ofattbart! Helt jävla chockad nu, sanslöst vad skillnad! Före/efter-bild kommer, kanske.. SHIT pommes!