Inlägg publicerade under kategorin Tankar om livet

Av Linda Ljung - 31 juli 2016 12:11

Jag vill jättegärna göra mer saker, men jag orkar oftast inte. Det har absolut inget med lathet att göra, ovilja att träffas eller att jag inte tycker om dig. Det handlar helt enkelt om att jag inte har någon energi över. Jag vet att det har varit så här länge, men jag vet också att jag har blivit bättre. Tidigare har jag knappt klarat att ens komma ur sängen, jag har gått dagar utan att duscha då det känts som ett alldeles för stort projekt, jag har saknat ork att bry mig om mig själv alls. Dagar utan att äta trots en full frys, veckor utan att prata med någon. Listan kan göras lång..
Nu kommer jag ur sängen utan problem i stort sett varje dag, jag duschar dagligen (nåja, nästan) och jag har så smått börjat intressera mig för livet igen. Dock är det svårt att komma tillbaka efter att ha levt som jag gjort, men jag gör verkligen mitt bästa för att fungera igen.
Just nu tampas jag med att få rätsida på dom ätstörningar jag har haft till och från hela livet (nej det ÄR inte normalt att pendla i vikt som jag gjort), jag har börjat på en "ny" medicin (fluoxetin igen) och känner av insättningen, jag har även fått diagnosen ADD och fått medicin för det som jag ska börja ta igen efter ett besök hos min nya specialist. Jag testade ADD-medicinen i två dagar men vet inte riktigt om jag vågar köra igång två insättningar samtidigt, speciellt inte som jag har haft ett gäng otrevliga reaktioner på den såsom ökad oro, hjärtklappning, diarré, skakningar och bara allmänt blä. Dessutom ger BÅDA medicinerna minskad aptit, så kampen mot ätstörningen blir så mycket mer krävande. Jag har ingen aptit alls nu och har inte haft det på väldigt länge, jag försöker att tvinga i mig mat dagligen och de flesta dagarna lyckas jag. Vissa dagar kan jag äta flera små mål om dagen (några tuggor där, några tuggor här) medan jag somliga dagar inte ens kunnat tvinga i mig lite filmjölk utan att det kommit upp igen.
Samtidigt försöker vi få igång hållbara rutiner här hemma, och även det tar på krafterna.
Jag är ledsen att jag inte orkar träffas, men med den limiterade mängd energi jag har är jag tvungen att välja mellan vilka saker jag kommer orka med och vilka saker som kommer slå ut mig. Det är inte personligt, jag försöker bara att tänka på vad som är bäst för mig. Mår så vara att det är egoistiskt, men jag är hellre det än totalt utslagen eller död.

Av Linda Ljung - 2 maj 2016 04:28

Ny natt, samma problem. John Blund verkar hata mig. Seriöst alltså, den mängden inlägg jag gjort om just mina sömnproblem är fan sorglig, och jag är så less på det nu att jag skulle kunna skrika rakt ut, MEN det gör jag inte, då jag har min sovande fästman bredvid mig. Tror inte att Han hade uppskattat en skrikande väckning, speciellt inte när Han själv har problem att somna.

Istället tänkte jag skriva av mig lite, men det finns ett problem; jag kan inte. Jag har en mental spärr som kickar igång i princip varje gång jag vill lyfta ämnen som har lämnat djupa sår inom mig. Sår som jag trodde var läkta så pass mycket att jag skulle slippa ångesten. Men icke, jag hade SÅ fel att jag bröt ihop fullkomligt i lördags.. Att falla ner på knä för att benen inte bar mig längre, och att sen slå händerna om bakhuvudet och hyperventilerande böja mig fram över knäna för att göra mig så liten och osynlig som möjligt, med tårarna forsande och en stark önskan att få försvinna, det är en speciell känsla... Och där satte den mentala spärren in.. Jag har SÅ mycket mer jag vill få ur mig, så mycket ilska och sorg över sakerna jag fått erfara, saker jag inte haft kontroll över, saker som FORTFARANDE styr delar av mitt liv...
Sedär, jag fick ur mig lite till ändå. Tog mig bara 2 timmar att skriva "allt"...

Som avslutning på detta ganska deprimerande inlägg tänkte jag förgylla texten med att berätta att Mannen officiellt blev min fästman igår! Min fina, underbara blivande make <3

Av Linda Ljung - 15 december 2015 19:00

*snyft* Random pucko på internet tycker inte om mig, nu måste jag genast sätta mig i ett hörn, lyssna på My Chemical Romance och skära mig i armarna samtidigt som jag pressar fram en liten tår *snyftar hela vägen till hörnet*

(Det är väl MCR som emos lyssnar/lyssnade på?)

 

Hur som, ja jag har lyckats kränka EN människa idag med följande bild

 

 


Då undrar jag, vad är så kränkande med att påtala att riktiga män INTE utnyttjar en tjej som är full? Är det mer manligt att brutalknulla henne i alla tänkbara hål kanske?


Jag har varit med om detta EN gång (att vara full som en gurka och få förbli oknullad alltså), och jag hävdar FORTFARANDE att mannen i detta fall är och alltid har varit just "en riktig man".


Jag bodde ihop med en väninna vid tidpunkten och skulle träffa en nätvän för första gången(som jag dessutom var löjligt kåt på). Vi drog till Fagans, en irländsk pub i Malmö, och jag var så jävla NERVÖS så jag råkade visst hinka i mig liiiiiiite för mycket alkohol, lägg sen till att vi hade ett gäng danskar till bordsgrannar som bjöd på shots typ var femte minut (kändes det som). Så pass att jag spydde på Fagans toalett, däckade och blev väckt av knackningarna från andra gäster som tydligen behövde använda toaletten (min värsta fylla EVER) och efter det minns jag inte vidare mycket mer än att vi gick därifrån, vi kom till nått kebabställe nere vid stationen, jag blir itvingad en korv som jag resolut kräks upp igen så fort den nått magsäcken, och därefter är det svart.

Morgonen därpå vaknar jag upp med världens jävla baksmälla, bredvid min nätvän, i bäddsoffan som jag använde som säng. Jag hade INTE samma kläder som kvällen före, så min första tanke var att "jaha då har jag fylleknullat någon IGEN men minns det inte, FAAAN DÅ!"

Men icke sa Nicke, som den gentleman C är så hade han klätt mig i sovvänliga kläder, hällt ner mig i sängen och stoppat om mig och sen krupit ner bredvid mig FÖR ATT SOVA!


Ja vi har fortfarande sporadisk kontakt idag och jag räknar än idag C som en av mina närmsta vänner trots att vi hörs av kanske en gång/år, MEN vi hade inte varit vänner idag om han knullat mig den kvällen för det hade varit sexuellt utnyttjande på gränsen till våldtäkt.


DÄRFÖR valde jag att dela den aktuella bilden, men det gör mig till sexist tydligen ^^ Men då får jag väl fortsätta att vara en sexistisk idiot då, jag kan leva med det ^^

Av Linda Ljung - 4 november 2015 14:33

Precis hemkommen efter en snabb sväng på stan, det blev en runda inom Slöjddetaljer där jag köpte en bit av ett underbart rödbrunt läder och ny tråd. Tänkte sätta mig och sy upp ett par handbojor av lädret om en stund, kände bara att jag ville skriva av mig lite först.


Det har snurrat mycket i huvudet på mig under en väldigt lång tid (så jag ber om ursäkt i förväg för att detta inlägget kommer att vara ÖVERALLT) men i vanlig ordning så döljer jag det jag kan och klistrar på ett stort leende, detta trots allt stöd jag har omkring mig. Trust-issues anyone? Svar ja, något så enormt! Har man blivit van vid att det inte går att lita på människor så är det väldigt svårt att bryta sig loss från det tänket, det blir ofantligt svårt att öppna sig, att våga känna tillit, och när jag ändå lyckats öppna upp mig, vågat känna lite tillit, ja då har jag många gånger blivit så brutalt sviken att jag numera aktar mig VÄLDIGT noga från att låta någon se MIG, och inte bara "Linda". Jag VILL att fler ska se MIG, inte bara den uppmålade bilden av mig, för den målade och fina bilden jag visar upp är inte jag, inte fullt ut. Så varför väljer jag då att inte visa MIG? Enkelt, jag är rädd. Riktigt jävla livrädd. Jag är rädd att JAG inte ska leva upp till alla andras förväntningar, att JAG inte är bra nog som jag är, att mina önskningar och mål inte ska tas på allvar för att dom inte passar in i normen.


Jag är inte den som vill ha ett stort och flådigt hus, med massa snabba bilar och lyxresor och sånt skit, det är inte JAG. Mina önskningar är betydligt mindre och enklare än så; det jag önskar mig mer än något annat i denna världen är att få vara lycklig. Bara lycklig. Inte rik, inte berömd, inte smalast, inte snyggast, inte bäst, jag vill bara vara lycklig! Så varför är jag inte bara lycklig då? Varför bestämmer jag mig inte bara för att vara lycklig? Ja du, det ÄR mitt eget fel till stor del att jag inte är lycklig då jag är för jävla snäll mot alla utom mig själv.


Det är absolut inte så att jag vill ändra på min generösa och omtänksamma natur, den är en stor del av vem jag är, men jag behöver lära mig att faktiskt våga ta mer plats, att det är okej att även JAG vill saker och att det är okej att gå efter det JAG vill ha OCH, viktigast i det hela, att INTE HA ÅNGEST ÖVER DET! Denna Ångest alltså, hon har hållt mig sällskap LÄNGE. Första gången jag träffade Ångest var jag inte gammal, det var någon gång i lågstadiet redan, där i samband med att allt annat började gå fel..

Som sagt, Ångest har hängt med mig ett tag och vi är väldigt nära fiender. Jag var på väg att skriva "nära vänner", men nej, Ångest är INTE en vän till mig även om hon stundvis gör sitt bästa för att låta mig tro att "äntligen är hon förändrad, ÄNTLIGEN kan jag umgås med bagaget som kommer med henne utan att jag ska gå sönder helt"! Ack så fel jag har haft alla gånger jag tänkt det, varje jag gång som jag sänkt garden lite så har Ångest attackerat med full styrka IGEN, och där ligger jag på marken och försöker värja mig för hennes slag, men det är lönlöst. Hon träffar ALLTID rätt, hon känner mig så väl att hon vet EXAKT var hon ska slå för att jag ska ramla ihop direkt utan motstånd. Som sagt, vi står varandra nära, Ångest är faktiskt den som står mig absolut närmst för hon vet ALLT om mig. På ett sätt är det en trygghet att veta att jag alltid har Ångest med mig, det innebär att jag aldrig är helt ensam. Ensamhet är något jag inte fixar, trots att jag har en introvert personlighet så KRÄVER jag social kontakt också för att kunna må bra. Det är där Ångest brukar komma in och stoppa mig innan jag, som hon uttrycker det, "gör något dumt som att störa andra med mina problem, dom har nog med sitt, vi fixar detta själva!". Dum som jag är så tror jag på henne VARENDA gång...

Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag har suttit med telefonen i näven och övervägt att ringa någon, med tårarna strömmande och panik i kroppen, men så har Ångest kommit springande och kramat om mig så hårt att jag tappat telefonen. Efter att Ångest väl kramat om mig så släpper hon inte så gärna taget, jag tror faktiskt att hon är en aning kär i mig (jävla subba!), och hon är betydligt starkare än mig så jag KAN inte göra ett PISS för att tvinga henne att släppa mig. Ja jag har gett upp hoppet om att vinna den kampen, i nuläget är Ångest starkare än mig, men jag har lärt mig mina egna små knep. En grej jag gör som brukar få henne att släppa taget lite fortare är att låta henne bestämma i vilken takt vi ska bygga upp min fasad; låter jag henne bestämma så proppar hon in ALLT bagage hon släpat med sig in i de mentala garderoberna (som för övrigt redan är PROPPFULLA), därefter PRESSAR hon igen dörrarna och använder gärna alkohol, sex eller annat "dåligt" (bra för henne) för att låsa dörrarna. Problemet med DET är att låsen som genereras INTE alltid är pålitliga så dom går gärna sönder, och då VÄLLER det ut gamla skelett och bagage och en sjuhelvetes massa skräp.. Ja jag gillar att använda mig av metaforer, det gör att jag kan beskriva saker bättre och öppnare, deal with it.

Nå, allt detta skräpet? Det får JAG städa upp, medan Ångest står och hånskrattar åt mig och röran hon har ställt till med som JAG måste städa upp... Inte nog med att subban hånskrattar, hon påminner mig dessutom om precis ALLA felbeslut jag någonsin tagit, alla misstag jag någonsin har gjort, alla människor jag någonsin har gjort det minsta emot etc. Hon är verkligen allt annat än snäll, jag önskar att jag kunde vräka henne, men hon är min bästa fiende och jag hatälskar henne.


Nu är min hjärna slut!


Av Linda Ljung - 3 november 2015 16:05

Och mycket har hunnit hända, även om mycket INTE har hunnit hända som BORDE ha hänt redan.


Jag är fortfarande inte överens med min diagnos, eller ja, mina diagnosER får jag väl säga. Ja jag VET att det är iaf dessa diagnoser som ställer till det för mig, men jag behöver för den sakens skull inte tycka om att dom finns där.

Bipolariteten KAN jag inte göra ett skit åt, den kommer att vara med mig resten av mitt liv då den tyvärr är en lika stor del av mig som min hjärna eller mitt hjärta är det.


En diagnos som även den är en stor del av mig är PTSD. Ja ni läste rätt; PTSD eller post-traumatiskt stress-syndrom. Så hur lyckas en knappt 30-årig kvinna dra på sig DEN diagnosen? Jo, man har otur, man har rejäl jävla otur. Det är tre händelser som har påverkat mig mer än något annat har påverkat mig; våldtäktsförsöket, den faktiska våldtäkten och, detta bär emot mer än något annat att skriva, men det sista stora som påverkat mig är min familjesituation och hur den har sett ut genom mina ögon under hela min uppväxt. Ni som känt mig länge (typ hela mitt liv) har sett ett barn som varit spralligt och glatt, en aning klumpigt och benäget att skada sig på de mest konstiga sätt, men överlag en glad skit. Stundvis var jag glad också, det ska jag inte påstå att jag inte var. Dock har jag alltid, så länge jag kan minnas, känt mig otrygg. Oönskad och i vägen. Ja, redan som liten. Att det var turbulent hemmavid gjorde att de känslorna förstärktes, det är ingen hemlighet att jag och pappa inte kom vidare bra överens under min uppväxt, och det har både sagts och gjorts mycket som vi båda ångrar idag, men idag skulle jag inte byta bort honom för någon annan pappa i världen <3 Förlåt för det jag kommer skriva nu, det kommer antagligen göra ont i dig att läsa detta men jag måste få det ur mig.


Som sagt, det var turbulent hemma, jag upplevde det som att vi bråkade om något varje dag. Oftast var det över något jag inte gjort, eller något jag gjort, något jag sagt eller något jag inte sagt, många gånger visste jag faktiskt inte ens vad det var jag hade gjort eller sagt, eller inte gjort eller inte sagt som fick mig att hamna i trubbel.. Jag har helt tappat räkningen på hur mycket utegångsförbud, telefonförbud, kompisförbud, örfilar och smällar jag fått genom åren.. Vissa gånger förtjänade jag säkert att bestraffas, men jag kände mig alltid orättvist behandlad. Jag var den som ALLTID fick ta skiten, den som fick skulden för saker även om jag inte varit direkt inblandad. Jag behövde inte ens göra något skit många gånger, det räckte med att jag var slarvig (vilket jag är än idag), jag kunde ha fått dåliga betyg eller glömt någon läxa etc. Bestraffningarna kändes aldrig som att dom var i proportion till mitt "lagbrott". Allt detta hjälpte till att göra mig ÄNNU mer förvirrad och otrygg, jag kände verkligen från djupet av hela mig själv att ert liv hade varit bättre utan mig i det. Det enda jag kunde se och känna var att JAG var roten till allas problem, att om jag bara inte existerade längre så skulle min familj må SÅ mycket bättre. 


Ja nu reagerar säkert många på att jag outar så mycket av min uppväxt, och ja synvinkeln den berättas från är INTE opartisk på NÅGOT vis, detta är alltså som JAG upplevt min uppväxt.


Under tiden som detta pågick hemma, så hade jag ÄNNU fler saker att oroa mig över, att känna för och att känna mig splittrad över. Pappa är inte min biologiska far, och under min uppväxt hatade jag honom. Jag hatade honom för att han slog mig, jag hatade honom för att han skällde mer på mig än på mina systrar, jag hatade mina systrar för att dom blev (som jag upplevde det) annorlunda behandlade för att det var pappas "riktiga barn", jag hatade mamma för att hon inte tog mitt parti mot pappa när han skällde på mig, jag var kort sagt väldigt olycklig och hatisk och kände det som att hela världen var emot mig. Men i allt detta mörkret fanns det ETT ljus, EN person som jag levde för och som var den absolut viktigaste personen i mitt liv. Min biologiska far L. Jag levde för våra helger, på ett vis blev dom min livlina, när jag kände att jag inte stod ut en sekund till med mitt liv så räckte det att jag tänkte "bara tre dagar kvar till helgen" de helger jag skulle till L så fick jag ork att fortsätta leva.


Ja redan som yngre var jag less på livet och kände ingen livslust alls, vet faktiskt inte hur många kvällar jag öppnade den där översta lådan på pappas skrivbord när vi bodde i Rinnebäck. I den översta lådan låg en sån där brytkniv, om jag inte minns fel så var den gul med svart sån där knapp på, och den brukade jag plocka fram och ta med mig till mitt rum, sedan blev jag sittande på sängen, stirrandes på knivbladet, kände lite på eggen och rispade lite prövande på armarna. Aldrig så att det blev märken, inte den första tiden iaf. De första åren räckte det att jag bara rispade lite lätt... Tror att jag kan ha gått i typ andra eller tredje klass när jag började med det..


Dock är det inte mitt skärande som är det väsentliga här, jag drog upp det mest för att det bubblade till ytan just nu och jag behövde skriva av mig det, det väsentliga i historian är att ge en förståelse för hur högt jag älskade L. För att återgå, jag avgudade L och var helt övertygad om att mitt liv skulle bli bättre bara jag fick komma bort från det livet jag levde just då, och istället leva med L. Jag drog igång en jävla utredning för att få umgås mer med min far liksom, men soc och hela baletten involverade. Jag fick min vilja igenom, kan ha varit i femman eller sexan, och då skulle jag få träffa L oftare, det fanns en plan och jag var överlycklig. L träffade sin fru A däromkring också, om jag inte minns fel. Jag har ett vagt minne iaf av att han bodde hos sin kusin just då i S. Sandby, men att han flyttade till A inom kort. Jag var själalycklig! Äntligen verkade jag få den familjen jag önskade, där jag fick ta plats, där jag fick vara viktig och delaktig, där jag var älskad för MIG, där familjens sammanhållning var viktigare än allt annat och där man stöttade varandra i allt. Ja jag svalde betet med hull och hår, jag var så törstig efter kärlek och acceptans att jag tog den där jag kunde få den. Dock fick jag bittert erfara att om saker verkar vara för bra för att vara sanna, då är dom oftast också det.


Jag började i  sjuan, ärligt talat kan jag inte minnas något speciellt från den perioden, jag levde mest i ett vacuum. Åttonde klass kom, med den kom även ett våldtäktsförsök. Ingen fick veta något, mer än typ två personer, fast jag tror inte att dom faktiskt trodde på mig, eller också ville dom inte tro det om vår gemensamma bekanta.. Efter det berättade jag det inte för någon mer, det var uppenbarligen ingen som tyckte att det var en stor sak så varför skulle jag blåa upp det till något?

Nionde klass kom, och med den kom även det första enorma sveket från familj; jag och pappa hade ett av våra episka gräl (detta spårade dock ur) och det blev sagt MÅNGA hårda ord oss emellan. Under tiden har jag L i telefonen, så han hör grälet, och när pappa gått iväg efter att vi bett varandra att "dra åt helvete" (ja faktiskt) så sa L åt mig att packa en väska med de allra mest nödvändiga saker jag behövde och bara gå ut därifrån, så skulle han ordna skjuts och sen skulle jag få slippa det där "helveteshålet" Kävlinge. Hatisk, ledsen, förtvivlad, förvirrad och lätt chockad lyder jag det, så jag packade en väska med det allra mest nödvändiga och bara gick. Jag såg mig inte om, jag tänkte inte på något annat än "jag måste bort härifrån, ingen vill ha mig här ändå" och tårarna strömmade längs kinderna. Veckan efteråt minns jag inget från, jag vet bara att jag spenderade den i sängen där jag blev söndersliten av ångestmonster. Hade jag haft vassa föremål i min närhet den veckan så hade jag inte suttit här idag, jag hamnade alltså i vad jag tror var mitt livs första psykos. Mamma försökte nå mig desperat på telefon, men jag mådde så fruktansvärt jävla skitdåligt att jag inte orkade svara. Jag hatade mig själv för att jag satte mamma i så mycket lidande, samtidigt som jag hatade pappa för att våra gräl till sist blev det som drev isär oss.


Det här är en väldigt jobbig period av mitt liv att prata om, under hela tiden jag skrivit detta inlägget har jag haft en stor klump i halsen och tårar bakom ögonlocken som hotar med att göra entré. Det är mentalt dränerande att skriva om, så jag håller här. Mitt psyke fixar inte mer delgivande nu, men resten av historian kommer.


Have patience grasshopper!

Av Linda Ljung - 1 februari 2015 15:17

Har precis sett klart filmen "Min så kallade pappa", en svensk film som handlar om gravida Malin. Hon har ingenstans att bo när hennes pojkvän Frank gör slut. Som sista utväg söker hon upp sin pappa Martin trots att de aldrig har träffats. Han visar sig vara är en arrogant och självupptagen skådespelare. Men innan Malin hinner berätta vem hon är drabbas Martin av en stroke.

 

Jag ska inte vara en sådan där som spoilar filmer, så nu kommer jag enbart diskutera MINA egna tankar och upplevelser, som förvisso triggades av den här filmen. Jag kan starkt rekomendera den, och det säger inte lite med tanke på att jag vanligtvis skyr svenska filmer som pesten.

 

I alla fall, de av er som känner mig vet om att min uppväxt har varit, hur ska vi säga, turbulent? Picture this if you will; Mamma och Lennart separerade när jag var 2,5 år gammal, kort därefter träffade mamma Lars-Eric, när jag var runt 3 om jag minns det korrekt? Anyhow, jag kan inte direkt påstå att jag har så värst många minnen av min tidiga barndom, det mesta är som jag fått berättat för mig.

 

Och nu tappade jag tråden.... Vart var jag? Just det ja, det här med frånvarande pappor. Filmen behandlar det ämnet, och det är ett ämne som jag brinner väldigt mycket för. Inte så mycket för de vuxna som är inblandade, helt ärligt så skiter jag fullkomligt i dom, det enda jag verkligen bryr mig om är att barnen i den situationen inte ska behöva gå igenom det ensam. Heeeelt ofokuserad nu igen...

 

Jag får diskutera vidare det här ämnet i en annan post, peace!

Av Linda Ljung - 26 januari 2015 11:59

Jag är inte vidare PK, jag skulle snarare kalla mig själv för PIK (Politiskt InKorrekt). Jag har åsikter, tankar och sätt att se på saker som andra kanske inte förstår alla gånger. Jag har starka åsikter om vad JAG anser är rätt och vad som är fel. Detta är mina åsikter, och det är HELT OKEJ att jag har dom, på samma vis som det är HELT OKEJ att du har dina åsikter. Jag KAN diskutera och dissekera mina åsikter UTAN ATT BLI OTREVLIG. Kan DU ha en diskussion med någon som tänker annorlunda utan att bli det? ;) Kan du det så tar jag gärna diskussionen, jag tycker det är kul att höra vad andra har att säga, jag tar till mig det som blir sagt, analyserar informationen och väljer därefter om jag själv är av den åsikten eller inte. Jag är tillräckligt ödmjuk och trygg i mig själv för att kunna se när mina åsikter är rent uppåt väggarna fel, och ÄR ditt sätt bättre att se en sak på, ja då kommer jag också att adoptera det tankesättet. The mind is a fluid thing. Försöker du däremot trycka ner mig så KOMMER jag slå bakut med full kraft, det finns INGET jag avskyr mer än respektlöshet och översittare.


Jag har inte dessa åsikter för att såra andra, jag gör inte mina uttalanden med tanken att "nu ska jag kränka så många som möjligt i samma inlägg". Det är absolut ALDRIG min mening att kränka någon, det finns nog faktiskt INGET jag tycker mindre om än att såra andra människor.


Kände bara att detta lilla faktum behövde klargöras.

Skapa flashcards