Det var en gång en liten givmild gumma. Hon bodde i utkanten av byn tillsammans med sina sju barn. På den lilla gården fanns det några mjölkkor och en flock får som barnen hjälpte sin mor att sköta. De var inte rika, men inte heller fattiga, det gick från år till år…
Den lilla gumman var känd i byn för sin givmildhet och osjälviska handlande. Varje vecka bakade hon bröd och stoppade tjocka korvar som hon skänkte till trashankarna i byn…
En dag frågade den minsta av hennes barn:
- "Mor, var har hänt mina leksaker, jag kan inte hitta dem?". Modern svarade milt; - "Borta i byn bor det en liten pojke som aldrig haft något att leka med. Genom att jag skänkte bort dina leksaker är han nu lycklig och glad igen. Du kan göra nya leksaker i skogen",sade modern och klappade barnet på huvudet, "vi måste tänka på de som har det sämre ställt". Det lilla barnet nickade tyst och sprang ut i skogen för att tälja sig nya leksaker. Han torkade bort de envisa tårarna efter förlusten över hans älskade saker och försökte tänka på de stackars fattiga barnen.
När vintern kom och med den snön ville barnen bege sig ut för leka i den fluffiga snön, men de kunde inte finna sina varma kappor. Det äldsta barnet letade upp sin mor och frågade var de fanns. -"I grannbyn bor det en fattig familj vars barn aldrig kan leka ute om vintern eftersom de ej har några kappor", svarade modern. "Genom att skänka dem era kappor kan barnen nu leka i snön. Ni kan leka inne och tänka på de stackarn barnen som nu är glada", sade modern och klappade sonen på axeln. Det äldsta barnet gick bort till sina syskon och satte sig för att längtansfullt titta ut på den inbjudande snön.
Våren därpå gick två av flickebarnen ut till ladan för att föra fåren till det nya betet, då de förskräckt upptäckte att de var försvunna. - "Mor mor, våra får är borta", ropade flickebarnen förtvivlat. "Vi kan inte finna dem någonstans". Modern log lugnande mot dem. - "Den fattiga änkan i byn råkade ut för rövare i veckan och blev av med sina får. Den stackarn kunde inte längre föda sina barn och var nära svält, så jag skänkte henne våra får. Var glada för deras skull". De båda flickebarnen gick slokörade upp mot huset igen, medan de sköt undan sorgen efter de vackra fåren och de ulliga små lammen.
Några månader senare utbröt en brand i det lilla barnhemmet och de sex föräldralösa barnhemsbarnen förlorade sitt hem. Den lilla gumman förbarmade sig över deras öde och bjöd hem dem att bo i sitt hem. Hon samlade sina egna barn och förklarade för dem.
- "Dessa stackars barn har förlorat sitt hem, så jag skänker dem ert rum och era sängar, ni kan sova på golvet och känna er stolta över att ha hjälpt dessa stackare". 
- "Men mor", sade ett av barnen. "Vi har inte längre några får och endast två kor. Hur ska vi klara oss med maten?"
- "Vi får jobba hårdare ute på åkrarna och skära ner på era ransoner, så går det nog bra", sade modern. "Vi måste tänka på de fattiga".
Tiden gick och barnhemsbarnen trivdes bra i sitt nya hem. Men gummans egna barn led i det tysta. De fick jobba hårdare, fick inte tillräckligt med mat, de hade inte längre några sängar eller leksaker och deras kläder var trasiga och fulla med hål, då även barnhemsbarnen behövde nya kläder.
Trots de knappa tiderna fortsatte den lilla gumman att ge all överflödig mat till de fattiga. En dag då hon var på väg hem, efter att ha skänkt nya kläder och bröd åt de hemlösa, fick hon syn på sina egna barn. Beväpnade med pinnar gick de till anfall mot trashankarna, stal deras nya kläder som hon nyss hade skänkt dem och åt girigt upp det nybakta brödet medan de med förakt spottade på de fattiga människorna.
Modern gav ifrån sig ett förfärat skrik och tog sig om hjärtat. En gammal man, stödd på en käpp, hörde hennes förtvivlade skrik och kom haltande fram till henne. – "Hur är det fatt, lilla givmilda gumma?" frågade mannen.
– "Jag förstår inte", snyftade gumman. "Mina barn, hur kan de bete sig så hatiskt. I alla år har jag lärt dem att vara snälla och givmilda, att alltid tänka på de fattiga. Hur kunde det här hända?"
- "Ock ock ock", svarade mannen och skakade sorgset på huvudet. "Jag är rädd lilla mor, att det är du som satt hatet i deras hjärtan. Du är givmildheten personifierad, men du har i din iver att hjäpa alla andra glömt bort ditt eget kött och blod. Hur ska dina barn kunna glädjas åt de fattiga barnens nya leksaker, då de inte längre själva äger några? Hur ska de kunna se åt de bespottade barnen i snön med värme i hjärtat, då de själva är fast inomhus? Du vill att de ska älska de fattiga barnhemsbarnen som sina egna syskon, men hur ska de kunna göra det när de själva sover på det kalla, hårda golvet utan mat och hela kläder?"
- "Men", säger modern helt förfärad. "Vi har det ganska gott ställt, det är vår plikt att hjälpa de fattiga. Jag kan inte bara strunta i dem". 
- "Förvisso skall vi hjälpa andra", säger mannen och nickar tankfullt. "- Men betänk detta; Om du hjälper grannen utan att först se till den egna familjen kan du aldrig föda kärlek och givmildhet utan endast hat och avund. Du måste först och främst se till att du själv och dina nära har det bra innan du ser till andra, för en människa som inte själv får känna glädje har svårt att glädjas åt och med andra."

Jag läste ett dagboksinlägg av en vän, där denna historian var inklistrad. Det fick mig att tänka, inte på något nytt sätt då jag redan tänker som gubben i slutet av historian, utan mer på att fler skulle behöva tänka om och SE saker från andra håll, och inte bara trampa på i invanda gamla spår.

Ni som känner mig VET om att jag inte är det minsta politiskt aktiv, jag anser INTE att mina åsikter representeras av något av partierna som finns, jag är INTE politiskt korrekt i mina uttalanden men jag vet också att jag inte är ensam om mitt sätt att tänka. Vart vill hon komma med detta inlägget? Jo kära läsare, jag önskar tala om invandringspolitiken, och blåsvädren som uppstått iom att SD fått fler röster genom år och varför jag tror att det blivit så. Jag ska vara ärlig och säga som så att jag tycker att det är BRA att SD finns. "Men för fan, är du rasist eller???" Bra att du tog upp det, tack för frågan. Nej, jag är och har ALDRIG varit rasist. Jag grundar inte mina åsikter om dig baserat på hudfärg, religion, sexualitet eller brist på sexualitet, att ens påstå att jag skulle vara rasist för att jag uttrycker mina åsikter är bara en form av omvänd rasism, för det är tyvärr där jag anser att vi är nu, och har varit länge. Vi är så fruktansvärt rädda att bli kallade rasister om vi yttrar oss det MINSTA negativt om invandring. Invandringspolitiken ÄR en sjukt het potatis som ytterst få klarar av att ta på, eller ens närma sig, pga rädslan att bli kallad rasist. Denna rädsla grundar sig många gånger i tankesättet att om du INTE önskar massinvandring, då är du automatiskt rasist. Om du anser att återvändande ISIS-terrorister borde bli stoppade vid gränsen och bli skickade tillbaka till länderna de kom från, ja då är du rasist. När arbetslösheten är hög redan och det inte finns tillräckligt med jobb för alla som redan bor här, hur ska vi då kunna ta emot och sörja för att ännu fler människor ska kunna bo och ha det bra här? Det är HÄR jag anser att Sverige brister mest.

Jag säger absolut INTE att vi ska stänga gränserna, jag är absolut FÖR mångkultur, jag har många bekanta med ursprung från andra länder, jag fullkomligt ÄLSKAR andra matkulturer och tycker att det vore sjukt tråkigt om ALLT i Sverige skulle vara helsvenskt, för låt oss vara ärliga, svensk husmanskost alltid... Ja det ÄR gott, men det slår INTE en riktigt god *insert valfri utländsk måltid här* (jag t ex är grymt svag för asiatiska smaker). Utan invandring och utvandring hade vi stått stilla och stampat på samma ställe, vi hade inte fått lära oss och ta till oss andra kulturer, andra synsätt etc. Jag tycker det är BRA med invandring, MEN!! Det MÅSTE finnas gränser. Flyr du från krig? Självklart ska vi hjälpa dig i den kapacitet vi kan, och om inte VI kan hjälpa dig så önskar jag att vi kunde samarbeta med andra länder för att hitta en bra akutlösning. Dock, har du valt att åka iväg och ansluta dig till terrorister? Ledsen, men jag vill inte bo granne med en terrorist och gjorde du valet att lämna tryggheten HÄR för att åka DIT så kan du också stanna borta. Ja, det ÄR hårt men så är det. Jag VILL inte ha terrorister i min närhet. Märk väl att jag inte sagt en enda gång att jag har något emot INVANDRARE, alla invandrare dras inte över en kam, däremot INDIVIDER som beter sig dåligt har jag problem med. Kan man se på en individ och se att, jo men du är född i Sverige och har gått i skola här, men likväl åker du iväg för att vara med i något heligt krig där du kan mörda, våldta och bete dig, och ÄNDÅ ska du komma tillbaka hit, få terapi och hjälp med bostad och arbete? Alltså förlåt, men jag förstår inte tankesättet kring det? Om man VÄLJER att SJÄLVMANT åka ut i ett krig, där du alltså INTE är ditskickad för att kunna lösa det på ett fredligt sätt, VARFÖR I HELVETE ska du då komma tillbaka för?? Dina förfäder LÄMNADE landet för att DU skulle slippa krig, men likväl är du så in i helvete dum att du åker dit?? Och förväntar dig hjälp när du "kommer hem som krigshjälte"? Ja nu går jag ifrån ämnet som jag började diskutera, men jag förstår alltså verkligen inte hur den Örebro-politikern tänkte där...

Nu börjar mitt huvud återigen bli ofokuserat, så jag släpper diskussionen för den här gången.

In short; nej jag ÄR inte rasist, nej jag TYCKER INTE att invandringen ska stoppas, däremot regleras, detta för att vi MÅSTE se till alla människor som bor här redan så att VI ALLA kan leva ett drägligt liv.

Fred och kärlek till er, förlåt för lång post =P

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vill jättegärna göra mer saker, men jag orkar oftast inte. Det har absolut inget med lathet att göra, ovilja att träffas eller att jag inte tycker om dig. Det handlar helt enkelt om att jag inte har någon energi över. Jag vet att det har varit så...

Precis hemkommen från läkarbesök, domen löd som följande: fortfarande bipolär, och den diagnosen har fått en namngiven kompis nu som heter ADD. Yäy, verkligen, jag hoppar HÖGT av glädje.. Ska återgå till att käka Fluoxetin igen för att få komma upp l...

Ny natt, samma problem. John Blund verkar hata mig. Seriöst alltså, den mängden inlägg jag gjort om just mina sömnproblem är fan sorglig, och jag är så less på det nu att jag skulle kunna skrika rakt ut, MEN det gör jag inte, då jag har min sovande f...

Först, Mannen HADE pratat i sömnen, så det blev en lite rolig historia att dra sådär på morgonkvisten *fniss*    Så okej, det blev faktiskt några timmars sömn (yey), gick in och la mig i sängen igen runt 4, är rätt säker på att jag lyckades somna...

La mig i sängen vid halv tio-ish, legat HELA tiden fram till nu (02:38) i mörker, med stängda ögon och bara hoppats på att sömnen skulle fånga mig... Men hade jag sån tur? Nej nej nej, istället blir jag bara mer och mer frustrerad över att jag fortfa...