"Amanda: Det låter som att du mår lite bättre, nu när du fått mer ordning

Jag: Mmm, inte bara för att jag fått ordning hemma utan också att jag faktiskt äntligen vågat släppa in släkten på riktigt. Det var ju ingen i familjen som hade en aning om att jag försökte ta livet av mig förra året t ex.

Amanda: Jag tycker du har gjort enorma steg

Jag: Bloggen har hjälpt mig mycket också, så att jag kan dela med mig av det jag vill, när jag orkar. Samt, jag har äntligen börjat omfamna mig själv och känna att det ÄR okej att inte vara älskad av allt och alla, därav att jag har börjat häva ur mig mina åsikter lite friare nu. Det känns så jävla skönt faktiskt!

Amanda: Du är en stark kvinna och jag är stolt att kalla dig min vän."

Ja, det ÄR faktiskt helt okej att jag har egna åsikter, det ÄR min rätt att säga vad jag tycker och tänker, och det är HELT OKEJ om andra inte håller med mig. Det enda jag faktiskt önskar är att även om vi inte delar åsikter om allt så kan vi ändå respektera varandra så pass att det går att föra en diskussion.

Inlägget jag skrev igår upprörde tydligen en del av mina "vänner" på Facebook så pass mycket att jag nu är två "vänner fattigare". Jag ser det inte som att jag förlorat något, ska jag vara helt ärlig så har jag faktiskt inte den blekaste aning om vilka det var som valde att avlägsna mig. Och vet ni vad? Det är helt okej, det gjorde faktiskt inte det minsta ont i mig. Hur skulle det kunna göra ont när jag faktiskt inte har den blekaste aning om vilka personer det var?

En annan grej, ja mina tankebanor följer inte alltid några mönster och det jag skriver kan verka svamlande och ostrukturerat MEN försök se bortom det och sluta dömma mig om du inte känner mig. Förvisso, jag skulle inte kunna bry mig mindre "ååååh nej, en människa på internet tycker inte om mig buhuhu"! Det kan kvitta rätt jävla mycket faktiskt, är det så att mina uttalanden eller åsikter kränker dig eller gör dig upprörd så säger jag FAN VAD BRA! FÖr åsikter SKA reageras på. Och nu svamlade jag visst bort mig igen =P

Det jag vill komma fram till är följande; Om mina åsikter inte passar in i ditt liv, så för all del, sluta umgås med mig, plocka bort mig från Facebook, läs inte min blogg, ignorera min blotta existens! Jag har varken tid, lust eller ork att ödsla min energi och kärlek på människor som inte tycker om mig för mig. Sorgligt nog är det vad jag har gjort hela livet fram till i år, men det är slut med det nu. För ett par år sedan skrev jag en status på Facebook om att jag skulle börja ta mer plats och jag bad om ursäkt i förväg ifall jag trampade någon på tårna med mina uttalanden, men vet ni vad? Jag tänker inte be om ursäkt längre, det är slut med det nu. Jag har ursäktat min existens på tok för länge, det räcker nu. Ni som står i min väg, jag är ledsen men ni KOMMER att bli överkörda för jag tänker inte stanna nu, det är hög tid att jag faktiskt börjar LEVA!

Så återigen, passar det inte så är dörren där *pekar*

Tydligen har ett bageri i Oxie gjort valet att kalla sin lite mindre semla för "tjejsemla" och GENAST är dom militanta "feministerna" framme och ska tycka till om att "det är förtryck mot tjejer". NEJ, det är det inte, det är ett namn på ett fucking bakverk! Om det är någon som förtrycker så är det jävlar ta mig feministerna, för ALLT ska vara könsneutralt idag, och GUD NÅDE den som inte håller med!

Jag personligen SKÄMS över att vara kvinna, ja ni läser rätt, jag SKÄMS när feminister idag öppnar truten för det dom "slåss för" är rent ut sagt bara SKITLÖJLIGT. Feminism förr: "Vi kämpar för rösträtt!" Och med all rätt, jag är helt klart FÖR jämställdhet, men helt ärligt, det finns fysiologiska skillnader mellan könen, kvinnor och män ÄR inte hundra procent jämställda av naturen.

Feminism nu: "Jag tycker att kvinnor ska få visa tuttarna på badhus" Varför? Om ni tittar på en manlig kropp och en kvinnlig kropp, ser dom då likadana ut? Nej, det gör dom inte. Män HAR inte en fyllig byst (om dom inte har moobs) men däremot de flesta kvinnor har det. Varför? Ja den som det visste då vi är det enda djur som ALLTID har fylliga tuttar oavsett vi ammar eller inte. "Normala" djurs bröst blir fylliga enbart när djuret ammar, sedan återgår brösten till att bli mindre. Varför människors bröst inte gör det? Fan vet jag, det är biologi, och biologi kan man, vad jag vet, inte kämpa emot så varför VARFÖR försöker ni?

Blir så sanslöst jävla TRÖTT!

"Det är lite som hur jag förhåller mig till gardiner;  Dom bara är där till ingen nytta, dom tillför inte något direkt vitalt för att min upplevelse genom fönstret ska bli bättre, och dom är inte nödvändiga för att jag ska kunna använda mig av fönstret."

Diskussionen gällde Stylish, en app framtagen för att ändra utseende på Google Chrome, sk ändra tema. Jag får äta upp det uttalandet för jag drog själv hem Stylish precis :D

Idag är jag ledsen. Ledsen och jävligt less på människor. Speciellt människor som jag tror något bra om, där det sedan visar sig att jag hade så in åt helvete fel i mina antaganden. Varför gör ni så här? Är det någon kick för er att fånga någons intresse, att kultivera någons intresse, att visa sig förstående och omtänksam, omhändertagande? Alltså jag fattar inte? Vad fan är det med människor? Hur FAN vågar du?? Jag sänker garden, jag släpper in dig i mitt liv, jag berättar saker för dig som jag inte delar med mig av till vem som helst... Är det konstigt att jag är som jag är? Är det konstigt att jag fan inte vågar lita på någon längre?

SKAM över er! Skam över er familj, skam över er KO!

Ja var börjar man kommentera på det här? Rent spontant tänker jag att ja, det ÄR viktigt att poängtera detta, dock tycker jag att det är SORGLIGT att det ska behövas.

Jag säger som jag brukar, det kvittar vad du är för kön, vilken läggning du har, vilken hudfärg du har, vilket ursprung du har, om du har några diagnoser etc. Sånt bara ÄR, oavsett du VILL det eller inte, det GÅR inte att välja bort sådant som är en del av DIG, lika lite som du kan välja bort din hjärna eller cancer. Det ÄR inte ditt val, och det är okej, på alla plan. Det som däremot ÄR ditt val är hur du väljer att tackla det.

Har precis sett klart filmen "Min så kallade pappa", en svensk film som handlar om gravida Malin. Hon har ingenstans att bo när hennes pojkvän Frank gör slut. Som sista utväg söker hon upp sin pappa Martin trots att de aldrig har träffats. Han visar sig vara är en arrogant och självupptagen skådespelare. Men innan Malin hinner berätta vem hon är drabbas Martin av en stroke.

Jag ska inte vara en sådan där som spoilar filmer, så nu kommer jag enbart diskutera MINA egna tankar och upplevelser, som förvisso triggades av den här filmen. Jag kan starkt rekomendera den, och det säger inte lite med tanke på att jag vanligtvis skyr svenska filmer som pesten.

I alla fall, de av er som känner mig vet om att min uppväxt har varit, hur ska vi säga, turbulent? Picture this if you will; Mamma och Lennart separerade när jag var 2,5 år gammal, kort därefter träffade mamma Lars-Eric, när jag var runt 3 om jag minns det korrekt? Anyhow, jag kan inte direkt påstå att jag har så värst många minnen av min tidiga barndom, det mesta är som jag fått berättat för mig.

Och nu tappade jag tråden.... Vart var jag? Just det ja, det här med frånvarande pappor. Filmen behandlar det ämnet, och det är ett ämne som jag brinner väldigt mycket för. Inte så mycket för de vuxna som är inblandade, helt ärligt så skiter jag fullkomligt i dom, det enda jag verkligen bryr mig om är att barnen i den situationen inte ska behöva gå igenom det ensam. Heeeelt ofokuserad nu igen...

Jag får diskutera vidare det här ämnet i en annan post, peace!

Jag är inte vidare PK, jag skulle snarare kalla mig själv för PIK (Politiskt InKorrekt). Jag har åsikter, tankar och sätt att se på saker som andra kanske inte förstår alla gånger. Jag har starka åsikter om vad JAG anser är rätt och vad som är fel. Detta är mina åsikter, och det är HELT OKEJ att jag har dom, på samma vis som det är HELT OKEJ att du har dina åsikter. Jag KAN diskutera och dissekera mina åsikter UTAN ATT BLI OTREVLIG. Kan DU ha en diskussion med någon som tänker annorlunda utan att bli det? ;) Kan du det så tar jag gärna diskussionen, jag tycker det är kul att höra vad andra har att säga, jag tar till mig det som blir sagt, analyserar informationen och väljer därefter om jag själv är av den åsikten eller inte. Jag är tillräckligt ödmjuk och trygg i mig själv för att kunna se när mina åsikter är rent uppåt väggarna fel, och ÄR ditt sätt bättre att se en sak på, ja då kommer jag också att adoptera det tankesättet. The mind is a fluid thing. Försöker du däremot trycka ner mig så KOMMER jag slå bakut med full kraft, det finns INGET jag avskyr mer än respektlöshet och översittare.

Jag har inte dessa åsikter för att såra andra, jag gör inte mina uttalanden med tanken att "nu ska jag kränka så många som möjligt i samma inlägg". Det är absolut ALDRIG min mening att kränka någon, det finns nog faktiskt INGET jag tycker mindre om än att såra andra människor.

Kände bara att detta lilla faktum behövde klargöras.

Det var en gång en liten givmild gumma. Hon bodde i utkanten av byn tillsammans med sina sju barn. På den lilla gården fanns det några mjölkkor och en flock får som barnen hjälpte sin mor att sköta. De var inte rika, men inte heller fattiga, det gick från år till år…
Den lilla gumman var känd i byn för sin givmildhet och osjälviska handlande. Varje vecka bakade hon bröd och stoppade tjocka korvar som hon skänkte till trashankarna i byn…
En dag frågade den minsta av hennes barn:
- "Mor, var har hänt mina leksaker, jag kan inte hitta dem?". Modern svarade milt; - "Borta i byn bor det en liten pojke som aldrig haft något att leka med. Genom att jag skänkte bort dina leksaker är han nu lycklig och glad igen. Du kan göra nya leksaker i skogen",sade modern och klappade barnet på huvudet, "vi måste tänka på de som har det sämre ställt". Det lilla barnet nickade tyst och sprang ut i skogen för att tälja sig nya leksaker. Han torkade bort de envisa tårarna efter förlusten över hans älskade saker och försökte tänka på de stackars fattiga barnen.
När vintern kom och med den snön ville barnen bege sig ut för leka i den fluffiga snön, men de kunde inte finna sina varma kappor. Det äldsta barnet letade upp sin mor och frågade var de fanns. -"I grannbyn bor det en fattig familj vars barn aldrig kan leka ute om vintern eftersom de ej har några kappor", svarade modern. "Genom att skänka dem era kappor kan barnen nu leka i snön. Ni kan leka inne och tänka på de stackarn barnen som nu är glada", sade modern och klappade sonen på axeln. Det äldsta barnet gick bort till sina syskon och satte sig för att längtansfullt titta ut på den inbjudande snön.
Våren därpå gick två av flickebarnen ut till ladan för att föra fåren till det nya betet, då de förskräckt upptäckte att de var försvunna. - "Mor mor, våra får är borta", ropade flickebarnen förtvivlat. "Vi kan inte finna dem någonstans". Modern log lugnande mot dem. - "Den fattiga änkan i byn råkade ut för rövare i veckan och blev av med sina får. Den stackarn kunde inte längre föda sina barn och var nära svält, så jag skänkte henne våra får. Var glada för deras skull". De båda flickebarnen gick slokörade upp mot huset igen, medan de sköt undan sorgen efter de vackra fåren och de ulliga små lammen.
Några månader senare utbröt en brand i det lilla barnhemmet och de sex föräldralösa barnhemsbarnen förlorade sitt hem. Den lilla gumman förbarmade sig över deras öde och bjöd hem dem att bo i sitt hem. Hon samlade sina egna barn och förklarade för dem.
- "Dessa stackars barn har förlorat sitt hem, så jag skänker dem ert rum och era sängar, ni kan sova på golvet och känna er stolta över att ha hjälpt dessa stackare". 
- "Men mor", sade ett av barnen. "Vi har inte längre några får och endast två kor. Hur ska vi klara oss med maten?"
- "Vi får jobba hårdare ute på åkrarna och skära ner på era ransoner, så går det nog bra", sade modern. "Vi måste tänka på de fattiga".
Tiden gick och barnhemsbarnen trivdes bra i sitt nya hem. Men gummans egna barn led i det tysta. De fick jobba hårdare, fick inte tillräckligt med mat, de hade inte längre några sängar eller leksaker och deras kläder var trasiga och fulla med hål, då även barnhemsbarnen behövde nya kläder.
Trots de knappa tiderna fortsatte den lilla gumman att ge all överflödig mat till de fattiga. En dag då hon var på väg hem, efter att ha skänkt nya kläder och bröd åt de hemlösa, fick hon syn på sina egna barn. Beväpnade med pinnar gick de till anfall mot trashankarna, stal deras nya kläder som hon nyss hade skänkt dem och åt girigt upp det nybakta brödet medan de med förakt spottade på de fattiga människorna.
Modern gav ifrån sig ett förfärat skrik och tog sig om hjärtat. En gammal man, stödd på en käpp, hörde hennes förtvivlade skrik och kom haltande fram till henne. – "Hur är det fatt, lilla givmilda gumma?" frågade mannen.
– "Jag förstår inte", snyftade gumman. "Mina barn, hur kan de bete sig så hatiskt. I alla år har jag lärt dem att vara snälla och givmilda, att alltid tänka på de fattiga. Hur kunde det här hända?"
- "Ock ock ock", svarade mannen och skakade sorgset på huvudet. "Jag är rädd lilla mor, att det är du som satt hatet i deras hjärtan. Du är givmildheten personifierad, men du har i din iver att hjäpa alla andra glömt bort ditt eget kött och blod. Hur ska dina barn kunna glädjas åt de fattiga barnens nya leksaker, då de inte längre själva äger några? Hur ska de kunna se åt de bespottade barnen i snön med värme i hjärtat, då de själva är fast inomhus? Du vill att de ska älska de fattiga barnhemsbarnen som sina egna syskon, men hur ska de kunna göra det när de själva sover på det kalla, hårda golvet utan mat och hela kläder?"
- "Men", säger modern helt förfärad. "Vi har det ganska gott ställt, det är vår plikt att hjälpa de fattiga. Jag kan inte bara strunta i dem". 
- "Förvisso skall vi hjälpa andra", säger mannen och nickar tankfullt. "- Men betänk detta; Om du hjälper grannen utan att först se till den egna familjen kan du aldrig föda kärlek och givmildhet utan endast hat och avund. Du måste först och främst se till att du själv och dina nära har det bra innan du ser till andra, för en människa som inte själv får känna glädje har svårt att glädjas åt och med andra."

Jag läste ett dagboksinlägg av en vän, där denna historian var inklistrad. Det fick mig att tänka, inte på något nytt sätt då jag redan tänker som gubben i slutet av historian, utan mer på att fler skulle behöva tänka om och SE saker från andra håll, och inte bara trampa på i invanda gamla spår.

Ni som känner mig VET om att jag inte är det minsta politiskt aktiv, jag anser INTE att mina åsikter representeras av något av partierna som finns, jag är INTE politiskt korrekt i mina uttalanden men jag vet också att jag inte är ensam om mitt sätt att tänka. Vart vill hon komma med detta inlägget? Jo kära läsare, jag önskar tala om invandringspolitiken, och blåsvädren som uppstått iom att SD fått fler röster genom år och varför jag tror att det blivit så. Jag ska vara ärlig och säga som så att jag tycker att det är BRA att SD finns. "Men för fan, är du rasist eller???" Bra att du tog upp det, tack för frågan. Nej, jag är och har ALDRIG varit rasist. Jag grundar inte mina åsikter om dig baserat på hudfärg, religion, sexualitet eller brist på sexualitet, att ens påstå att jag skulle vara rasist för att jag uttrycker mina åsikter är bara en form av omvänd rasism, för det är tyvärr där jag anser att vi är nu, och har varit länge. Vi är så fruktansvärt rädda att bli kallade rasister om vi yttrar oss det MINSTA negativt om invandring. Invandringspolitiken ÄR en sjukt het potatis som ytterst få klarar av att ta på, eller ens närma sig, pga rädslan att bli kallad rasist. Denna rädsla grundar sig många gånger i tankesättet att om du INTE önskar massinvandring, då är du automatiskt rasist. Om du anser att återvändande ISIS-terrorister borde bli stoppade vid gränsen och bli skickade tillbaka till länderna de kom från, ja då är du rasist. När arbetslösheten är hög redan och det inte finns tillräckligt med jobb för alla som redan bor här, hur ska vi då kunna ta emot och sörja för att ännu fler människor ska kunna bo och ha det bra här? Det är HÄR jag anser att Sverige brister mest.

Jag säger absolut INTE att vi ska stänga gränserna, jag är absolut FÖR mångkultur, jag har många bekanta med ursprung från andra länder, jag fullkomligt ÄLSKAR andra matkulturer och tycker att det vore sjukt tråkigt om ALLT i Sverige skulle vara helsvenskt, för låt oss vara ärliga, svensk husmanskost alltid... Ja det ÄR gott, men det slår INTE en riktigt god *insert valfri utländsk måltid här* (jag t ex är grymt svag för asiatiska smaker). Utan invandring och utvandring hade vi stått stilla och stampat på samma ställe, vi hade inte fått lära oss och ta till oss andra kulturer, andra synsätt etc. Jag tycker det är BRA med invandring, MEN!! Det MÅSTE finnas gränser. Flyr du från krig? Självklart ska vi hjälpa dig i den kapacitet vi kan, och om inte VI kan hjälpa dig så önskar jag att vi kunde samarbeta med andra länder för att hitta en bra akutlösning. Dock, har du valt att åka iväg och ansluta dig till terrorister? Ledsen, men jag vill inte bo granne med en terrorist och gjorde du valet att lämna tryggheten HÄR för att åka DIT så kan du också stanna borta. Ja, det ÄR hårt men så är det. Jag VILL inte ha terrorister i min närhet. Märk väl att jag inte sagt en enda gång att jag har något emot INVANDRARE, alla invandrare dras inte över en kam, däremot INDIVIDER som beter sig dåligt har jag problem med. Kan man se på en individ och se att, jo men du är född i Sverige och har gått i skola här, men likväl åker du iväg för att vara med i något heligt krig där du kan mörda, våldta och bete dig, och ÄNDÅ ska du komma tillbaka hit, få terapi och hjälp med bostad och arbete? Alltså förlåt, men jag förstår inte tankesättet kring det? Om man VÄLJER att SJÄLVMANT åka ut i ett krig, där du alltså INTE är ditskickad för att kunna lösa det på ett fredligt sätt, VARFÖR I HELVETE ska du då komma tillbaka för?? Dina förfäder LÄMNADE landet för att DU skulle slippa krig, men likväl är du så in i helvete dum att du åker dit?? Och förväntar dig hjälp när du "kommer hem som krigshjälte"? Ja nu går jag ifrån ämnet som jag började diskutera, men jag förstår alltså verkligen inte hur den Örebro-politikern tänkte där...

Nu börjar mitt huvud återigen bli ofokuserat, så jag släpper diskussionen för den här gången.

In short; nej jag ÄR inte rasist, nej jag TYCKER INTE att invandringen ska stoppas, däremot regleras, detta för att vi MÅSTE se till alla människor som bor här redan så att VI ALLA kan leva ett drägligt liv.

Fred och kärlek till er, förlåt för lång post =P