FINT! Vaknade två minuter i åtta, klockan åtta skulle jag vara på INM och träffa psykologen... FINT att stressa så mycket att jag körde över något så att cykeln fick punktering.... TUR att man har en så underbar pappa som kan hjälpa till med att laga sagda punktering, då det var åratal sedan jag själv "lagade" en punktering (mina lagningsjobb blir fan aldrig bra alltså).

Mötet hos psykologen gick bra, om än då att det blev lite kort så jag fick försöka haspla ur mig så mycket som möjligt på 30 minuter, samt då att hjärnan inte riktigt kommit igång så allt kändes mest ofokuserat. MEN det var nog ändå rätt bra att även det kom fram idag, för jag har känt mig konstigt förvirrad och disträ (mer än vanligt) nu den senaste tiden.

Vi diskuterade lite om när det skulle dra igång en ny bipolär-grupp, som det såg ut på väntelistan så skulle det komma igång en rätt snart så in med mig i kön där, poof!

Anhöriggruppen vet jag inte när den ska dra igång, minns inte riktigt om det blev vidare mycket sagt om den heller. Anyways, min förvirrade hjärna och jag ska försöka oss på lite fokuserat arbete kring nya lajvkampanjen idag, återstår att se hur det går då jag EGENTLIGEN bara skulle in till datorn för att starta lite musik, MEN så fick jag inspiration till ett blogginlägg och det är då detta... Hrm, fokuserad tanke var det ja...

En dag som denna då min hjärna är överaktiv kan det vara rätt skönt att ibland bara sätta sig ner, ta en cigg och sedan bara spruta ur sig alla ord som behöver komma ut.

Dagens fokuserade tanke kretsar kring tillit. Eller snarare min djupt ingrodda misstro mot alla människor. Ja, det ÄR sorgligt, kanske rent av löjligt och elakt, men den här misstron har jag haft med mig sedan tidigt, och jag har gång på gång fått den förstärkt av alla svek jag upplevt. Den har stärkts så pass att misstron nästan har fått ett eget liv. Tyvärr är det ju så att det är de dåliga sakerna som hugger djupast sår, och det är även de ärren som kan göra ont långt efter att du TROR dig ha förlåtit. Eller nej, inte förlåtit, men lagt det bakom dig för att det helt enkelt gör dig mer ONT än nytta att fundera över saken. 

Jag försöker verkligen att tro gott om alla tills motsatsen är bevisad. Detta har MÅNGA människor utnyttjat genom åren, på en massa olika sätt. Vissa svek har varit lättare att komma över än andra, men det finns ett par som fortfarande gör ont. Som fortfarande definierar en del av mig.

Jag tänkte försöka skriva lite om vad jag anser vara det största sveket jag varit med om, och det är inte alls det som säkert de flesta tror. Det var inte min biologiska far som svek mig först, det var hans fru. Jag har ALDRIG varit med om något svek som varit mer brutalt, inte ens Lennarts sista ord till mig skar så djupt som många av orden Anna sa  till mig det där sista året.. Sveket kom inte som en blixt från klar himmel, det smög sig på när hon hade fått min tillit. Det började som "kärleksfulla" gliringar, typ "du är så fruktansvärt lik din mamma, kan du inte sminka till dig lite?" eller "Det ser ut som att du har grisögon när du är osminkad",  och jag kan absolut tåla det och såg det inte som något annat just då, men tittar jag tillbaka på hur det faktiskt var, så förstår jag vilken psykisk misshandel hon faktiskt utsatte mig för. Inte bara mig egentligen utan även Lennart, sina egna barn och egentligen ALLA hon kom i kontakt med. Jag TYCKER verkligen inte om att smutskasta en människa, det FINNS faktiskt inget värre och det GÖR ONT i mig att skriva den här texten. Men varför ska JAG behöva vara tyst? Varför ska JAG skämmas över någon annans beteende? Varför ska jag ens försöka försvara det? För det gör jag fortfarande. Jag försvarar andras dåliga beteenden, jag försöker vinkla det så att, även om alla vet vad människan gjort, så ska det ÄNDÅ framstå som lite "mindre elakt" eller "men det var inte så farligt."

Jag vill inte gå in för mycket på detaljer, för det gör fortfarande ont att tänka på det, MEN mot slutet när vi fortfarande bodde i Hammenhög var jag vaken till långt in på morgonen och hörde deras gräl. Mer än en gång satt jag och panikgrät tyst för då hade Anna varit på väg upp för trappan för att slänga ut mig. Ja, hon får gärna komma och säga emot, men det ändrar INTE på sanningen. Detta hände alltså mer än en gång, jag var vaken och grät till långt in på morgonen för att sedan dra på mig kläder, kanske lite smink om jag orkade och sen var det dags att åka till skolan. Vi kan ju säga som så här att jag INTE prioriterade skolan för fem öre, första året (och enda året) på omvårdnadsprogrammet hade jag 43% frånvaro.. 43%! Att ingen i skolan uppmärksammade det INNAN det fått gå så långt visar mest vilket jävla skitsystem Sveriges skolor har. MEN nu går jag ifrån ämnet. Tillit och svek var det ja.

Jag kan göra den här berättelsen hur lång som helst, men jag börjar redan känna ångesten börja krypa i bröstkorgen på mig. Det är inte ångest över att jag saknar någon av dom, för det gör jag verkligen inte, MEN jag får ångest av att jag FORTFARANDE, efter 11 år, låter det här påverka mig. Jag VILL verkligen inget annat än att bara släppa det helt.

Usch, och nu fick jag hem läkarintyget också, så nu har jag det svart på vitt; bipolär sjukdom, ospecificerat. Kraftiga humörsvängningar, ångest, depression och sömnstörningar.

Nej, nu måste jag stänga av hjärnan lite och käka kokospannkaka och titta på Criminal Minds!

Varit klarvaken sedan halv sex ca, fram till nu har jag hunnit med att fundera över om jag skulle ta och diska idag, fast det är roligare att göra kylskåpsmagneter av hamabeads, sen vart en film mer spännande. Disken tog jag precis, heja mig! Borde egentligen vika all tvätt också men det är ju så sanslöst jävla skittråkigt! Eller om jag skulle ta tag i projektet att göra skyltar? Eller lajvet? Eller allt på samma gång? One potato, two tomatoes, rama lama ding dong HEEEEEEY macarena!

Nej, först och främst, ta ett djupt andetag och tagga ner lite. Det blir pärlor minsann. Fast NEJ! Jag ska göra mat för jag har fan inte ätit idag! Mat-och-sovklocka a lá Skalman som nästa projekt kanske? Chefen tyckte att det kunde vara en bra idé och jag håller med honom helt =P

Ni vet den där känslan som infinner sig ibland under en diskussion? När du tänker i ditt stilla sinne "jag kunde lika bra spela schack med en duva som att diskutera med denna människan", eller en annan favorit, slå sig blodig i pannan mot en tegelvägg för att båda metoderna är ungefär lika givande? Ja det är DEN känslan jag får SÅ många gånger när jag, tyvärr, väljer att ta en diskussion med människor som absolut INTE vill se längre än sin egen farstu... Människor som helt verkar sakna all form av empati och medmänsklig förståelse... Jag förstår dom inte? Hur fan lyckas dom leva med sig själv? Ja, jag låter som att jag saknar det själv när jag skriver den här texten, men nu pratar jag alltså om den sortens personer som absolut inte har förmåga alls, trots timslånga diskussioner, att se saker från ett annat perspektiv.

Varför måste ni vara så jävla blinda? Varför måste er blindhet och oförmåga till empati få MIG att gå i spinn??

Nej, meditation i form av Harry Potter på detta, ajjemen!

Testade precis det där med att fotografera mig själv i spegeln och verkligen titta på hur jag ser ut nu, vs agusti 2014. HOLY FUCKING HELL säger jag bara, 23 kg mindre Linda just nu än vad det var då, hur i helvete kunde jag bli så stor??? Det är helt jävla ofattbart! Helt jävla chockad nu, sanslöst vad skillnad! Före/efter-bild kommer, kanske.. SHIT pommes!

Glöm ALLT du hittills vetat om vampyrer, klaner, Sabbaten,
Camarillan etc och återupptäck den underbara mystiken i World
of Darkness i en unik lajvupplevelse där varje handling har en
konsekvens och de vanliga reglerna INTE gäller! Tänk
"Diktaturen" goes WoD så har du en bild av hur vi önskar bygga
spelet.

Du vaknar upp i ett stort rum med en massa andra personer som
ser precis lika bortkomna ut som du själv. Du känner INGEN.
Ingen vet något om varför ni är här, vad som har hänt och
reaktionerna är många och olika. Somliga är rädda, andra är
arga, vissa är likgiltiga och det enda ni har gemensamt är
just er totala okunskap om VARFÖR detta händer. VEM har satt
mig här? Varför just JAG? VAD exakt är det som händer? VAD har
hänt? Varför känner jag mig konstig, inte helt som mig själv
men ändå som mig själv?

Det liv ni levde fram till denna dag är allt ni har kvar, det
är det enda ni har med er från "då".

To be continued...

"...JUST NU är vi alltså PRECIS i befruktningsfasen. Lajvägget har PRECIS blivit befruktat av kreativitetens spermier."

Min hjärna alltså.....

Sund känsla av upprymdhet! Massa kreativa ideér, massa nya planer och nytt projekt!

Det kommer bli ett nytt vampyrlajv i Skåne igen, men jag tänker inte göra samma misstag som jag gjorde sist, då jag fortfarande inte visste om min sjukdom. Nu ska det verkligen BLI något bra av det här!

Heja dig och mig Marvin!