Vad är bipolär sjukdom?

Bipolär sjukdom, eller manodepressiv sjukdom som den också kallas, är en kronisk sjukdom som har ett periodiskt förlopp. Ofta växlar sjukdomsperioder med symtomfria perioder. Återkommande perioder med mani och depression, ofta i anslutning till varandra, är karaktäristiskt för bipolär sjukdom. I dessa perioder är grundstämningen förändrad: förhöjd vid mani eller sänkt vid depression. Sjukdomsbilden kan se väldigt olika ut, både vid depression och vid mani. Dessutom kan maniska och depressiva symtom förekomma samtidigt.

Det är viktigt att känna till symtomen vid mani och depression. Om behandling påbörjas tidigt vid återinsjuknanden kan besvären ofta lindras och förkortas. Därför är det angeläget att sprida kunskap om sjukdomen till både drabbade och anhöriga.

Kunskapen om symtomen kan bidra till att "legitimera" lidandet: tillståndet är välkänt och övergående. En tröst och hopp, inte minst för den deprimerade. I det maniska tillståndet är sinnesstämningen förhöjd. Manikern är ofta glad och lättsam till sinnes, men det är en missuppfattning att maniska personer alltid är lyckliga, kreativa och glada. Ofta finns även inslag av irritabilitet, som ibland kan stegras till mer aggressivt beteende.

Vid mani är den förhöjda aktivitetsnivån ett centralt symtom, ofta mer framträdande än den euforiska (lyckliga) komponenten. Omgivningen känner sig besvärad, eftersom manikern gärna pratar mer än han lyssnar och ibland blir besvärande med sin distanslöshet. Ofta ses en påfallande idérikedom. Tankarna flyger på i ett enormt tempo. Manikern är ofta oerhört intensiv, engagerad eller upptagen med de aktuella tankarna, men låter sig lätt avledas till något annat.

Manin kan komma smygande men uppträder ibland akut, inom en eller några dagar. Minskat sömnbehov är vanligt, liksom successivt minskad sjukdomsinsikt, samtidigt som upplevelsen av de egna förmågorna snabbt överskattas. Det är inte ovanligt med psykotiska (verklighetsfrånvända) symtom, såsom vanföreställningar, vilka ofta kännetecknas av orimliga uppfattningar av den egna förmågan, s.k megalomani eller grandiosa vanföreställningar. Den maniske personen känner sig ofta särskilt utsedd, ibland med religiösa förtecken.

Mani kan utvecklas till ett allvarligt sjukdomstillstånd. I takt med minskad sjukdomsinsikt och stegrande symtom ökar risken för varje dag att manikern hamnar i situationer eller fattar beslut vilka kan leda till ödesdigra konsekvenser. Ofta blir vård på sjukhus nödvändigt, men om behandling sätts in tidigt i förloppet kan tillståndet hejdas.

Obehandlad mani kan bli livshotande, då kroppen till slut inte orkar med den enorma belastning som ett förhöjt tempo utan sömn innebär. Det finns olika grader av förhöjt stämningsläge. Vid mani är tillståndet så uttalat att funktionsnivån sänks, vilket påverkar arbetsförmågan och även umgänget med familj och vänner. Sjukhusvård krävs ofta.

I mindre uttalade fall talar man om hypomani. Även här kan flera av symtomen vid mani förekomma, men funktionsnivån blir inte lika sänkt. Den drabbade kan många gånger arbeta som vanligt. Psykotiska symtom förekommer inte.

(Källa: http://www.bipolarsjuk.se/)

Vi stoppar här ett tag. Psykotiska symtom förekommer alltså INTE om man inte har "riktiga" maniska perioder? Är alla maniska perioder EXAKT likadana? Yttrar dom sig verkligen på exakt samma sätt hos varje individ? Vill man prompt umgås en massa när man ÄR i en mani? I think not. Eller kanske till en viss del, precis där i början på en mani, då orkar jag umgås igen, jag känner mig pepp på livet, huvudet är FULLT av saker jag vill göra, saker jag MÅSTE göra, det är tavlor som ska målas, kakor som ska bakas, tatueringar som ska göras (jag ångrar INGEN av dom, men alla utom min första har varit impulstatueringar), piercingar som ska göras (samma sak här, de flesta av mina piercingar var impulsbeslut, har ångrat EN av dessa).

"I det maniska tillståndet är sinnesstämningen förhöjd"; ja, det stämmer väldigt bra. Det är under dessa perioder jag "mår bra", det är under dessa perioder jag anser att "jo men NU är jag frisk, ÄNTLIGEN!" Detta har resulterat i att jag slutat ta mina mediciner, för jag mådde ju "så jävla bra", vilket (suprise suprise) ledde till att jag damp rakt ner i en djup depression igen. Folk runtomkring påpekade att "jo men Linda, du ska nog inte bara sluta med medicinerna sådär utan prata med din läkare först". För det hjälpte ju mig enormt mycket just då? Inte med den läkaren jag hade då inte.

Jag började skriva dagbok igen den 21/1-2014. När jag nu läser igenom det jag skrivit gör det ont i mig. Det jag skrivit skrämmer mig, för det visar ytterligare mönster som jag inte sett tidigare. Det kan nog fan vara en idé att ta med dagboken och låta min psykolog läsa hela, för om mina misstankar är rätt så har jag fan inte varit helt frisk förra året, eller ens någon gång, jag har bara blivit jävligt duktig på att kontrollera mig själv och maskera mina perioder eftersom det inte är ett socialt accepterat beteende att vara så "känslosam" som jag är.

-"Jag har fått sova en hel natt, utan att vakna en enda gång och utan mardrömmar. Det är första gången på det här året! Alla andra nätter har jag annars spenderat vaken, onykter eller med mardrömmar och avbruten sömn."

-"Jag vill bara få balans i mitt liv, återfå livskraften och glöden. Jag vill inte behöva klistra på en mask varje dag när jag innerst inne dör litegrann varje gång"  "..inte ens vet VARFÖR jag mår dåligt från gång till gång."

-"Något annat jag börjat oroa mig över är ifall jag lider av någon psykisk sjukdom. Det kan ju knappast vara normalt att pendla mellan djup depression till likgiltighet för att sen gå till sprallighet och någon slags falsk glädje"

(Utdrag från min dagbok 21/1-2014)

Det sorgliga i det hela är att hela mitt liv har varit "plattan i mattan, nu kör vi så det ryker!" Sen kommer det en vägg. En vägg som jag inte kan väja för utan det blir SMACK rakt in i den, sen får jag åka på "reparation" ett par veckor, därefter är det plattan i mattan som gäller igen. Detta har alltid varit ett normalt beteende för mig. Jag har på fullt allvar trott att så som JAG fungerar, så fungerar också ALLA andra människor.

Jag vill inte ursäkta mina beteenden med att allt berott på sjukdomen, för gudarna ska veta att jag har gjort många dumma saker bara för skojs skull, men då snackar vi mer om att cykla utan cykelhjälm när jag egentligen var tvungen att ha det (sneaky sneaky!), eller den där gången då jag, Snibbi och var det Sofie(?) som fått Sommarkort och åkte till Helsingborg bara för att vi kunde, utan att tala om det för våra föräldrar. Såna saker är rätt oskyldiga i kontrast till annat jag har fått för mig att göra... Saker jag inte ångrar egentligen, för det är bara dumt att ångra sådant som redan är gjort, men det är helt klart saker jag INTE är det minsta stolt över.

Oskulden förlorade jag exempelvis till en kille jag känt inte ens 24h, som min nästkusin dessutom var kär i vid tillfället. Till mitt försvar så fick jag veta om hennes känslor EFTER att jag och M redan legat, helt hjärtlös var jag inte. Vill ta detta tillfälle i akt att säga FÖRLÅT älskade nästkusin! Det var rent ut sagt fittigt gjort av mig!

Listan över idiotiska saker jag gjort kan göras hur lång som helst, och det som skrämmer mig mest är att jag verkligen inte hade en enda tanke på att "det här kanske är fel?" under tiden jag gjorde vad jag gjorde. Ångesten och skammen kom efteråt, när skovet var över och jag halkade ner i en depression istället.

Mönstren jag kan se på ett tydligt sätt nu är att i början av ett uppåtskov så orkar jag umgås, jag pratar mycket mer, jag kan inte sova alls om jag glömmer att ta min Imovane, jag får energi att starta nya projekt, jag är gladare och känner mig generellt uppåt. Efter att glädjen i ett skov hållit i sig ett tag börjar jag bli mer lättirriterad, jag drar mig undan från människor för att dom äcklar mig, jag blir mer hatisk och provocerande i mina uttalanden och det är HÄR jag påbörjar resan ner i depressionsträsket igen.

Det är verkligen skitsvårt att förklara, för hur förklarar man ett beteende man alltid sett som normalt? I min värld är det inte MIG det är fel på, det är er andra det är fel på, trots att jag VET att så inte är fallet.

Thinking makes my head hurt....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vill jättegärna göra mer saker, men jag orkar oftast inte. Det har absolut inget med lathet att göra, ovilja att träffas eller att jag inte tycker om dig. Det handlar helt enkelt om att jag inte har någon energi över. Jag vet att det har varit så...

Precis hemkommen från läkarbesök, domen löd som följande: fortfarande bipolär, och den diagnosen har fått en namngiven kompis nu som heter ADD. Yäy, verkligen, jag hoppar HÖGT av glädje.. Ska återgå till att käka Fluoxetin igen för att få komma upp l...

Ny natt, samma problem. John Blund verkar hata mig. Seriöst alltså, den mängden inlägg jag gjort om just mina sömnproblem är fan sorglig, och jag är så less på det nu att jag skulle kunna skrika rakt ut, MEN det gör jag inte, då jag har min sovande f...

Först, Mannen HADE pratat i sömnen, så det blev en lite rolig historia att dra sådär på morgonkvisten *fniss*    Så okej, det blev faktiskt några timmars sömn (yey), gick in och la mig i sängen igen runt 4, är rätt säker på att jag lyckades somna...

La mig i sängen vid halv tio-ish, legat HELA tiden fram till nu (02:38) i mörker, med stängda ögon och bara hoppats på att sömnen skulle fånga mig... Men hade jag sån tur? Nej nej nej, istället blir jag bara mer och mer frustrerad över att jag fortfa...