Har precis sett klart filmen "Min så kallade pappa", en svensk film som handlar om gravida Malin. Hon har ingenstans att bo när hennes pojkvän Frank gör slut. Som sista utväg söker hon upp sin pappa Martin trots att de aldrig har träffats. Han visar sig vara är en arrogant och självupptagen skådespelare. Men innan Malin hinner berätta vem hon är drabbas Martin av en stroke.

Jag ska inte vara en sådan där som spoilar filmer, så nu kommer jag enbart diskutera MINA egna tankar och upplevelser, som förvisso triggades av den här filmen. Jag kan starkt rekomendera den, och det säger inte lite med tanke på att jag vanligtvis skyr svenska filmer som pesten.

I alla fall, de av er som känner mig vet om att min uppväxt har varit, hur ska vi säga, turbulent? Picture this if you will; Mamma och Lennart separerade när jag var 2,5 år gammal, kort därefter träffade mamma Lars-Eric, när jag var runt 3 om jag minns det korrekt? Anyhow, jag kan inte direkt påstå att jag har så värst många minnen av min tidiga barndom, det mesta är som jag fått berättat för mig.

Och nu tappade jag tråden.... Vart var jag? Just det ja, det här med frånvarande pappor. Filmen behandlar det ämnet, och det är ett ämne som jag brinner väldigt mycket för. Inte så mycket för de vuxna som är inblandade, helt ärligt så skiter jag fullkomligt i dom, det enda jag verkligen bryr mig om är att barnen i den situationen inte ska behöva gå igenom det ensam. Heeeelt ofokuserad nu igen...

Jag får diskutera vidare det här ämnet i en annan post, peace!