Snart har det gått ett helt år sedan jag försökte ta livet av mig. Ett år. Det hinner hända fruktansvärt mycket på ett år, både bra och dåliga saker. Mestadels bra, vilket känns konstigt. Skönt, men konstigt. Igår hade jag en dag då jag inte fungerade, jag var uppriktigt rädd för mig själv och all den aggression jag hade i mig, den verkade komma från ingenstans. Kan det ha varit en undermedveten reaktion på att det snart gått ett år? Ju mer jag tänker på det, desto säkrare känner jag mig på att det nog faktiskt är så, att mitt undermedvetna försöker hantera saker som mitt medvetna jag inte riktigt vill kännas vid eftersom det fortfarande kan kännas övermäktigt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt, men jag får försöka att gilla läget, leva dom dagar då jag fungerar fullt ut och bara härda ut de dagar som jag INTE fungerar. För det handlar bara om dagar nu, jag VET att det finns en ände på de dåliga perioderna, det ÄR inte en katastrof och jag KAN ta mig igenom det.