Min första spontana tanke var "fan min vardag är mer strukturerad än det här mötet", vilket är ett fruktansvärt dåligt omdöme då jag knappt klarar ut min vardag utan hjälp. Ungefär 15 minuter in i mötet tappade jag fokus pga att det var just så ostrukturerat och flummigt, det kändes inte som att det fanns någon egentlig mening med att sitta där, och informationen vi fick var flytande, väldigt vag kände jag och massvis med högtravande ord som "vanligt folk" inte riktigt hänger med i. De frågor jag ville ställa blev inte ställda, för jag kände verkligen inget förtroende för dessa psykologer. Faktum är, det kändes lite som att vi satt med under ett klubbmöte för psykologklubben för inbördes beundran, och att det inte alls handlade om det kallelsen utmålat. Tanken var att ge information om just bipolär sjukdom, hur den kan yttra sig, vad man som anhörig kan titta efter, hur man som sjuk ändå ska kunna leva ett relativt normalt liv och vad man kan göra själv för att minska skoven, men jag upplevde det som att vi var på syjunta, det skulle skämtas hit och dit och den information som ändå fanns i materialet överskuggades av så mycket annat. Seriöst alltså, att ha en så ostrukturerad mötesplan funkar inte för mig, och jag kan knappast tro att andra som lever med bipolär sjukdom har annat att säga om just hur viktigt det ändå är att hålla saker strukturerade. 

Under mötets gång kände jag hur jag svävade bort i skallen, vid ett tillfälle när det blev för mycket ljud svävade jag bort på riktigt, jag var där liksom men jag fixade inte att hantera alla intryck så "jag" flöt iväg i en skyddande bubbla. Lite för att inte tappa kontrollen över mig själv. Eller jag vet inte, jag blev bara helt distansierad och sjönk in i mig själv. Läskigt när det bara kommer sådär, det går inte att styra över det riktigt.

Men nej, det märks kanske på det här inlägget hur påverkad jag blev av flummigheten på mötet, för min hjärna har typ stängt av nu och det är sjukt svårt att hålla fokus på vad jag pratar om...

För att kort sammanfatta, mötet var en besvikelse och jag känner ärligt talat att jag kan hitta bättre och mer strukturerad fakta om min sjukdom på Wikipedia.... Vilket för er som inte känner mig bör läsas med en STOR portion ironi då Wikipedia INTE är en tillförlitlig källa..

Nervös. Förväntansfull. Spänd. Lite orolig över hur de andra i gruppen ska vara. Kl 17 idag får jag se vad det är för grupp. Jag hoppas så klart på att det är schyssta människor i gruppen, men min tilltro till mänskligheten är inte helt stabil. Jag vill gärna tro det bästa om alla, och försöker att göra det, men kan ändå inte rå för att tankar löper amok. Paranoia över vad de andra tänker, tycker, egentligen menar etc. Sjukt jobbigt!