Hittade lite gamla dagboksinlägg, detta skrev jag 2014-12-23

Jag är inte begåvad med en talares förmåga att prata högt och göra min mening hörd, jag är en författare med skrivkramp. Jag brukade ha en fantastisk förmåga att kunna pränta ner mina tankar och fantasier på papper, och jag brukade skriva mycket noveller tidigare. De första novellerna handlade nästan uteslutande om hästar och deras äventyr, vare sig det var vildhästar som blev jagade av cowboys eller ridskolehästar som hittade på hyss under lektionerna. Historierna fanns bara där, liksom min fixation vid hästar. Med åren blev novellerna kortare och kortare tills jag nästan bara skrev dikter och handlingen blev mörkare och mörkare och mina fixationer ändrades.
Men nu går jag händelser i förväg.
Jag minns inte supermycket från min barndom och det mesta jag minns kretsar kring mina kusiner och alla tillfällen jag var hos dom ute på landet. Jag visste det inte då, jag kom faktiskt fram till det nu i skrivande stund, att de där tillfällena jag var på landet med kusinerna var som ett andrum där jag undermedvetet kunde samla kraft och orka med livet.
Hela mitt medvetna liv har jag känt mig annorlunda, utanför, missförstådd och fel. Som ett svart får. Det är inget som blivit direkt påverkat av yttre faktorer, utan det har alltid varit där liksom. Eller jo, lite påverkad av yttre faktorer har jag så klart blivit. Jag minns att en klasskamrat sa rakt ut till mig att han tyckte att det var skittråkigt att höra på vad jag gjort under helger/lov/ledighet för det handlade ALLTID om att jag varit hos mina kusiner, och att jag ramlat/snubblat/sprungit in i något etc. Jag var, och är fortfarande, riktigt klantig och har en förmåga att snubbla över mina egna fötter på plan mark.. Det absolut mest sjuka är att jag fortfarande minns exakt hur han lät när han sa det till mig, vilka ord han använde och hur det fick mig att känna mig. Det blev en bekräftelse på att jag inte skulle dela med mig av information, att jag inte skulle prata högt om mig själv. Det var vad min hjärna fick det till.
Vi hoppar fram lite i tiden. När jag var i runt 22-23 år gammal träffade jag på en gammal flamma till mig från när jag var 14-15. Vi var aldrig tillsammans även om jag väldigt gärna ville det. Vi kysstes vid ett tillfälle, men det var så pinsamt och misslyckat att jag inte ens vill minnas vid det. Hur som, när vi träffades igen på en fest så säger han efter en stunds samtal: "Fan Linda, du har ändrats jättemycket och är inte alls lika jobbig som när du var yngre"
Jag sa inget då, men det där gjorde ont. Högstadiet var en enorm prövning, både med ny skola (till en början), nya lärare, svårare ämnen och lektioner, turbulens hemma och ett enda kaos inombords. Jag visste inte alls vem jag var, vad jag ville, om jag orkade kämpa och jag hade redan svårt att lita på människor. Jag kände mig inte hörd när jag försökte prata med vuxna, och jag vet inte, men jag ville nog inte riktigt att någon skulle få se hur dåligt jag faktiskt mådde. För dåligt mådde jag. Jag tänkte ofta på självmord, jag minns faktiskt inte hur gammal jag var första gången jag funderade på att avsluta livet för att jag inte orkade leva. Egentligen har det aldrig handlat om att jag vill dö, utan snarare om att det periodvis gör för ont att leva. Andra perioder förstår jag inte hur jag ens kunde tänka tanken.

Detta skrev jag dagen efter, på själva julafton 2014 kl 00.31

December... En mörk månad på så många vis. Inte nog med att solen håller sig gömd fler timmar än den är framme, även känslorna och minnena som december månad väcker i mig är mörka. Det brukade inte vara så, jag brukade inte hata december. Jag brukade inte hata julen. Allt det ändrades 2003.

Kl 06.14 samma dag skrev jag detta:

Sömnlösa nätter och hjärnspöken!

Det är rätt illa när jag letar efter orden jag behöver för att kunna beskriva för mig själv vad det är som bidrar till att december är en så tuff månad, det tar emot varenda gång jag försöker skriva det som hände i en mening, som om det inte är på riktigt förrän jag skriver det. Även om jag VET att det är på riktigt, att det inte var mitt fel och att, även om även jag förlorade något, så är det ändå inte jag som dragit den största nitlotten. För jag förlorade något, och det gör obeskrivligt ont fortfarande, men det gör än mer ont i hela mig av att jag känner mig... ja vad är ordet jag letar efter? Eller snarare, hur beskriver jag vad som snurrar i mitt huvud konstant utan att det ska låta konstigt?

Om jag har issues med julen? What gave it away?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vill jättegärna göra mer saker, men jag orkar oftast inte. Det har absolut inget med lathet att göra, ovilja att träffas eller att jag inte tycker om dig. Det handlar helt enkelt om att jag inte har någon energi över. Jag vet att det har varit så...

Precis hemkommen från läkarbesök, domen löd som följande: fortfarande bipolär, och den diagnosen har fått en namngiven kompis nu som heter ADD. Yäy, verkligen, jag hoppar HÖGT av glädje.. Ska återgå till att käka Fluoxetin igen för att få komma upp l...

Ny natt, samma problem. John Blund verkar hata mig. Seriöst alltså, den mängden inlägg jag gjort om just mina sömnproblem är fan sorglig, och jag är så less på det nu att jag skulle kunna skrika rakt ut, MEN det gör jag inte, då jag har min sovande f...

Först, Mannen HADE pratat i sömnen, så det blev en lite rolig historia att dra sådär på morgonkvisten *fniss*    Så okej, det blev faktiskt några timmars sömn (yey), gick in och la mig i sängen igen runt 4, är rätt säker på att jag lyckades somna...

La mig i sängen vid halv tio-ish, legat HELA tiden fram till nu (02:38) i mörker, med stängda ögon och bara hoppats på att sömnen skulle fånga mig... Men hade jag sån tur? Nej nej nej, istället blir jag bara mer och mer frustrerad över att jag fortfa...