Precis hemkommen efter en snabb sväng på stan, det blev en runda inom Slöjddetaljer där jag köpte en bit av ett underbart rödbrunt läder och ny tråd. Tänkte sätta mig och sy upp ett par handbojor av lädret om en stund, kände bara att jag ville skriva av mig lite först.

Det har snurrat mycket i huvudet på mig under en väldigt lång tid (så jag ber om ursäkt i förväg för att detta inlägget kommer att vara ÖVERALLT) men i vanlig ordning så döljer jag det jag kan och klistrar på ett stort leende, detta trots allt stöd jag har omkring mig. Trust-issues anyone? Svar ja, något så enormt! Har man blivit van vid att det inte går att lita på människor så är det väldigt svårt att bryta sig loss från det tänket, det blir ofantligt svårt att öppna sig, att våga känna tillit, och när jag ändå lyckats öppna upp mig, vågat känna lite tillit, ja då har jag många gånger blivit så brutalt sviken att jag numera aktar mig VÄLDIGT noga från att låta någon se MIG, och inte bara "Linda". Jag VILL att fler ska se MIG, inte bara den uppmålade bilden av mig, för den målade och fina bilden jag visar upp är inte jag, inte fullt ut. Så varför väljer jag då att inte visa MIG? Enkelt, jag är rädd. Riktigt jävla livrädd. Jag är rädd att JAG inte ska leva upp till alla andras förväntningar, att JAG inte är bra nog som jag är, att mina önskningar och mål inte ska tas på allvar för att dom inte passar in i normen.

Jag är inte den som vill ha ett stort och flådigt hus, med massa snabba bilar och lyxresor och sånt skit, det är inte JAG. Mina önskningar är betydligt mindre och enklare än så; det jag önskar mig mer än något annat i denna världen är att få vara lycklig. Bara lycklig. Inte rik, inte berömd, inte smalast, inte snyggast, inte bäst, jag vill bara vara lycklig! Så varför är jag inte bara lycklig då? Varför bestämmer jag mig inte bara för att vara lycklig? Ja du, det ÄR mitt eget fel till stor del att jag inte är lycklig då jag är för jävla snäll mot alla utom mig själv.

Det är absolut inte så att jag vill ändra på min generösa och omtänksamma natur, den är en stor del av vem jag är, men jag behöver lära mig att faktiskt våga ta mer plats, att det är okej att även JAG vill saker och att det är okej att gå efter det JAG vill ha OCH, viktigast i det hela, att INTE HA ÅNGEST ÖVER DET! Denna Ångest alltså, hon har hållt mig sällskap LÄNGE. Första gången jag träffade Ångest var jag inte gammal, det var någon gång i lågstadiet redan, där i samband med att allt annat började gå fel..

Som sagt, Ångest har hängt med mig ett tag och vi är väldigt nära fiender. Jag var på väg att skriva "nära vänner", men nej, Ångest är INTE en vän till mig även om hon stundvis gör sitt bästa för att låta mig tro att "äntligen är hon förändrad, ÄNTLIGEN kan jag umgås med bagaget som kommer med henne utan att jag ska gå sönder helt"! Ack så fel jag har haft alla gånger jag tänkt det, varje jag gång som jag sänkt garden lite så har Ångest attackerat med full styrka IGEN, och där ligger jag på marken och försöker värja mig för hennes slag, men det är lönlöst. Hon träffar ALLTID rätt, hon känner mig så väl att hon vet EXAKT var hon ska slå för att jag ska ramla ihop direkt utan motstånd. Som sagt, vi står varandra nära, Ångest är faktiskt den som står mig absolut närmst för hon vet ALLT om mig. På ett sätt är det en trygghet att veta att jag alltid har Ångest med mig, det innebär att jag aldrig är helt ensam. Ensamhet är något jag inte fixar, trots att jag har en introvert personlighet så KRÄVER jag social kontakt också för att kunna må bra. Det är där Ångest brukar komma in och stoppa mig innan jag, som hon uttrycker det, "gör något dumt som att störa andra med mina problem, dom har nog med sitt, vi fixar detta själva!". Dum som jag är så tror jag på henne VARENDA gång...

Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag har suttit med telefonen i näven och övervägt att ringa någon, med tårarna strömmande och panik i kroppen, men så har Ångest kommit springande och kramat om mig så hårt att jag tappat telefonen. Efter att Ångest väl kramat om mig så släpper hon inte så gärna taget, jag tror faktiskt att hon är en aning kär i mig (jävla subba!), och hon är betydligt starkare än mig så jag KAN inte göra ett PISS för att tvinga henne att släppa mig. Ja jag har gett upp hoppet om att vinna den kampen, i nuläget är Ångest starkare än mig, men jag har lärt mig mina egna små knep. En grej jag gör som brukar få henne att släppa taget lite fortare är att låta henne bestämma i vilken takt vi ska bygga upp min fasad; låter jag henne bestämma så proppar hon in ALLT bagage hon släpat med sig in i de mentala garderoberna (som för övrigt redan är PROPPFULLA), därefter PRESSAR hon igen dörrarna och använder gärna alkohol, sex eller annat "dåligt" (bra för henne) för att låsa dörrarna. Problemet med DET är att låsen som genereras INTE alltid är pålitliga så dom går gärna sönder, och då VÄLLER det ut gamla skelett och bagage och en sjuhelvetes massa skräp.. Ja jag gillar att använda mig av metaforer, det gör att jag kan beskriva saker bättre och öppnare, deal with it.

Nå, allt detta skräpet? Det får JAG städa upp, medan Ångest står och hånskrattar åt mig och röran hon har ställt till med som JAG måste städa upp... Inte nog med att subban hånskrattar, hon påminner mig dessutom om precis ALLA felbeslut jag någonsin tagit, alla misstag jag någonsin har gjort, alla människor jag någonsin har gjort det minsta emot etc. Hon är verkligen allt annat än snäll, jag önskar att jag kunde vräka henne, men hon är min bästa fiende och jag hatälskar henne.

Nu är min hjärna slut!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vill jättegärna göra mer saker, men jag orkar oftast inte. Det har absolut inget med lathet att göra, ovilja att träffas eller att jag inte tycker om dig. Det handlar helt enkelt om att jag inte har någon energi över. Jag vet att det har varit så...

Precis hemkommen från läkarbesök, domen löd som följande: fortfarande bipolär, och den diagnosen har fått en namngiven kompis nu som heter ADD. Yäy, verkligen, jag hoppar HÖGT av glädje.. Ska återgå till att käka Fluoxetin igen för att få komma upp l...

Ny natt, samma problem. John Blund verkar hata mig. Seriöst alltså, den mängden inlägg jag gjort om just mina sömnproblem är fan sorglig, och jag är så less på det nu att jag skulle kunna skrika rakt ut, MEN det gör jag inte, då jag har min sovande f...

Först, Mannen HADE pratat i sömnen, så det blev en lite rolig historia att dra sådär på morgonkvisten *fniss*    Så okej, det blev faktiskt några timmars sömn (yey), gick in och la mig i sängen igen runt 4, är rätt säker på att jag lyckades somna...

La mig i sängen vid halv tio-ish, legat HELA tiden fram till nu (02:38) i mörker, med stängda ögon och bara hoppats på att sömnen skulle fånga mig... Men hade jag sån tur? Nej nej nej, istället blir jag bara mer och mer frustrerad över att jag fortfa...