Och mycket har hunnit hända, även om mycket INTE har hunnit hända som BORDE ha hänt redan.

Jag är fortfarande inte överens med min diagnos, eller ja, mina diagnosER får jag väl säga. Ja jag VET att det är iaf dessa diagnoser som ställer till det för mig, men jag behöver för den sakens skull inte tycka om att dom finns där.

Bipolariteten KAN jag inte göra ett skit åt, den kommer att vara med mig resten av mitt liv då den tyvärr är en lika stor del av mig som min hjärna eller mitt hjärta är det.

En diagnos som även den är en stor del av mig är PTSD. Ja ni läste rätt; PTSD eller post-traumatiskt stress-syndrom. Så hur lyckas en knappt 30-årig kvinna dra på sig DEN diagnosen? Jo, man har otur, man har rejäl jävla otur. Det är tre händelser som har påverkat mig mer än något annat har påverkat mig; våldtäktsförsöket, den faktiska våldtäkten och, detta bär emot mer än något annat att skriva, men det sista stora som påverkat mig är min familjesituation och hur den har sett ut genom mina ögon under hela min uppväxt. Ni som känt mig länge (typ hela mitt liv) har sett ett barn som varit spralligt och glatt, en aning klumpigt och benäget att skada sig på de mest konstiga sätt, men överlag en glad skit. Stundvis var jag glad också, det ska jag inte påstå att jag inte var. Dock har jag alltid, så länge jag kan minnas, känt mig otrygg. Oönskad och i vägen. Ja, redan som liten. Att det var turbulent hemmavid gjorde att de känslorna förstärktes, det är ingen hemlighet att jag och pappa inte kom vidare bra överens under min uppväxt, och det har både sagts och gjorts mycket som vi båda ångrar idag, men idag skulle jag inte byta bort honom för någon annan pappa i världen <3 Förlåt för det jag kommer skriva nu, det kommer antagligen göra ont i dig att läsa detta men jag måste få det ur mig.

Som sagt, det var turbulent hemma, jag upplevde det som att vi bråkade om något varje dag. Oftast var det över något jag inte gjort, eller något jag gjort, något jag sagt eller något jag inte sagt, många gånger visste jag faktiskt inte ens vad det var jag hade gjort eller sagt, eller inte gjort eller inte sagt som fick mig att hamna i trubbel.. Jag har helt tappat räkningen på hur mycket utegångsförbud, telefonförbud, kompisförbud, örfilar och smällar jag fått genom åren.. Vissa gånger förtjänade jag säkert att bestraffas, men jag kände mig alltid orättvist behandlad. Jag var den som ALLTID fick ta skiten, den som fick skulden för saker även om jag inte varit direkt inblandad. Jag behövde inte ens göra något skit många gånger, det räckte med att jag var slarvig (vilket jag är än idag), jag kunde ha fått dåliga betyg eller glömt någon läxa etc. Bestraffningarna kändes aldrig som att dom var i proportion till mitt "lagbrott". Allt detta hjälpte till att göra mig ÄNNU mer förvirrad och otrygg, jag kände verkligen från djupet av hela mig själv att ert liv hade varit bättre utan mig i det. Det enda jag kunde se och känna var att JAG var roten till allas problem, att om jag bara inte existerade längre så skulle min familj må SÅ mycket bättre. 

Ja nu reagerar säkert många på att jag outar så mycket av min uppväxt, och ja synvinkeln den berättas från är INTE opartisk på NÅGOT vis, detta är alltså som JAG upplevt min uppväxt.

Under tiden som detta pågick hemma, så hade jag ÄNNU fler saker att oroa mig över, att känna för och att känna mig splittrad över. Pappa är inte min biologiska far, och under min uppväxt hatade jag honom. Jag hatade honom för att han slog mig, jag hatade honom för att han skällde mer på mig än på mina systrar, jag hatade mina systrar för att dom blev (som jag upplevde det) annorlunda behandlade för att det var pappas "riktiga barn", jag hatade mamma för att hon inte tog mitt parti mot pappa när han skällde på mig, jag var kort sagt väldigt olycklig och hatisk och kände det som att hela världen var emot mig. Men i allt detta mörkret fanns det ETT ljus, EN person som jag levde för och som var den absolut viktigaste personen i mitt liv. Min biologiska far L. Jag levde för våra helger, på ett vis blev dom min livlina, när jag kände att jag inte stod ut en sekund till med mitt liv så räckte det att jag tänkte "bara tre dagar kvar till helgen" de helger jag skulle till L så fick jag ork att fortsätta leva.

Ja redan som yngre var jag less på livet och kände ingen livslust alls, vet faktiskt inte hur många kvällar jag öppnade den där översta lådan på pappas skrivbord när vi bodde i Rinnebäck. I den översta lådan låg en sån där brytkniv, om jag inte minns fel så var den gul med svart sån där knapp på, och den brukade jag plocka fram och ta med mig till mitt rum, sedan blev jag sittande på sängen, stirrandes på knivbladet, kände lite på eggen och rispade lite prövande på armarna. Aldrig så att det blev märken, inte den första tiden iaf. De första åren räckte det att jag bara rispade lite lätt... Tror att jag kan ha gått i typ andra eller tredje klass när jag började med det..

Dock är det inte mitt skärande som är det väsentliga här, jag drog upp det mest för att det bubblade till ytan just nu och jag behövde skriva av mig det, det väsentliga i historian är att ge en förståelse för hur högt jag älskade L. För att återgå, jag avgudade L och var helt övertygad om att mitt liv skulle bli bättre bara jag fick komma bort från det livet jag levde just då, och istället leva med L. Jag drog igång en jävla utredning för att få umgås mer med min far liksom, men soc och hela baletten involverade. Jag fick min vilja igenom, kan ha varit i femman eller sexan, och då skulle jag få träffa L oftare, det fanns en plan och jag var överlycklig. L träffade sin fru A däromkring också, om jag inte minns fel. Jag har ett vagt minne iaf av att han bodde hos sin kusin just då i S. Sandby, men att han flyttade till A inom kort. Jag var själalycklig! Äntligen verkade jag få den familjen jag önskade, där jag fick ta plats, där jag fick vara viktig och delaktig, där jag var älskad för MIG, där familjens sammanhållning var viktigare än allt annat och där man stöttade varandra i allt. Ja jag svalde betet med hull och hår, jag var så törstig efter kärlek och acceptans att jag tog den där jag kunde få den. Dock fick jag bittert erfara att om saker verkar vara för bra för att vara sanna, då är dom oftast också det.

Jag började i  sjuan, ärligt talat kan jag inte minnas något speciellt från den perioden, jag levde mest i ett vacuum. Åttonde klass kom, med den kom även ett våldtäktsförsök. Ingen fick veta något, mer än typ två personer, fast jag tror inte att dom faktiskt trodde på mig, eller också ville dom inte tro det om vår gemensamma bekanta.. Efter det berättade jag det inte för någon mer, det var uppenbarligen ingen som tyckte att det var en stor sak så varför skulle jag blåa upp det till något?

Nionde klass kom, och med den kom även det första enorma sveket från familj; jag och pappa hade ett av våra episka gräl (detta spårade dock ur) och det blev sagt MÅNGA hårda ord oss emellan. Under tiden har jag L i telefonen, så han hör grälet, och när pappa gått iväg efter att vi bett varandra att "dra åt helvete" (ja faktiskt) så sa L åt mig att packa en väska med de allra mest nödvändiga saker jag behövde och bara gå ut därifrån, så skulle han ordna skjuts och sen skulle jag få slippa det där "helveteshålet" Kävlinge. Hatisk, ledsen, förtvivlad, förvirrad och lätt chockad lyder jag det, så jag packade en väska med det allra mest nödvändiga och bara gick. Jag såg mig inte om, jag tänkte inte på något annat än "jag måste bort härifrån, ingen vill ha mig här ändå" och tårarna strömmade längs kinderna. Veckan efteråt minns jag inget från, jag vet bara att jag spenderade den i sängen där jag blev söndersliten av ångestmonster. Hade jag haft vassa föremål i min närhet den veckan så hade jag inte suttit här idag, jag hamnade alltså i vad jag tror var mitt livs första psykos. Mamma försökte nå mig desperat på telefon, men jag mådde så fruktansvärt jävla skitdåligt att jag inte orkade svara. Jag hatade mig själv för att jag satte mamma i så mycket lidande, samtidigt som jag hatade pappa för att våra gräl till sist blev det som drev isär oss.

Det här är en väldigt jobbig period av mitt liv att prata om, under hela tiden jag skrivit detta inlägget har jag haft en stor klump i halsen och tårar bakom ögonlocken som hotar med att göra entré. Det är mentalt dränerande att skriva om, så jag håller här. Mitt psyke fixar inte mer delgivande nu, men resten av historian kommer.

Have patience grasshopper!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vill jättegärna göra mer saker, men jag orkar oftast inte. Det har absolut inget med lathet att göra, ovilja att träffas eller att jag inte tycker om dig. Det handlar helt enkelt om att jag inte har någon energi över. Jag vet att det har varit så...

Precis hemkommen från läkarbesök, domen löd som följande: fortfarande bipolär, och den diagnosen har fått en namngiven kompis nu som heter ADD. Yäy, verkligen, jag hoppar HÖGT av glädje.. Ska återgå till att käka Fluoxetin igen för att få komma upp l...

Ny natt, samma problem. John Blund verkar hata mig. Seriöst alltså, den mängden inlägg jag gjort om just mina sömnproblem är fan sorglig, och jag är så less på det nu att jag skulle kunna skrika rakt ut, MEN det gör jag inte, då jag har min sovande f...

Först, Mannen HADE pratat i sömnen, så det blev en lite rolig historia att dra sådär på morgonkvisten *fniss*    Så okej, det blev faktiskt några timmars sömn (yey), gick in och la mig i sängen igen runt 4, är rätt säker på att jag lyckades somna...

La mig i sängen vid halv tio-ish, legat HELA tiden fram till nu (02:38) i mörker, med stängda ögon och bara hoppats på att sömnen skulle fånga mig... Men hade jag sån tur? Nej nej nej, istället blir jag bara mer och mer frustrerad över att jag fortfa...