Har du någonsin upplevt ångest?

Nu pratar jag inte om ångesten man kan få om man är 5 minuter sen till jobbet, eller över vad du ska laga till middag. Jag pratar om den typ av ångest som får bröstkorgen att kännas på tok för liten, där hjärtat rusar och bultar som om det var på väg ut ur bröstet, du hyperventilerar och tror att du ska kvävas, då du ligger i en gråtande liten hög på golvet och inte vill något annat än att försvinna från denna jord? Att vad som helst hade varit att föredra över detta helvete, att döden känns mer lockande än livet?

Jaså det har du inte? Först och främst, fy fan vad skönt för dig!

Att leva med ångest är långt ifrån en dans på rosor, det är inte inbillning från vår sida, och det är enormt jävla sårande och förminskande när någon inte tar dig på allvar, när man får höra saker som "äsch, det är väl inte så farligt, det är bara att göra det!". Saker som många friska tar för givet kan vara en omöjlig uppgift för någon med ångest, exempelvis att: ringa myndigheter, söka jobb, gå till läkare, be om hjälp etc. Listan kan göras LÅNG!

Försök att hålla det faktumet i åtanke innan ni öppnar munnen nästa gång, för det kan räcka med ETT litet ord för att hela karusellen ska startas, och i värsta fall blir det droppen som överfyller livets bägare, och så har man en person mindre i världen..