Det hela började för 13 år sedan då jag var en sprallig 17-åring med ärrad själ och dåligt självförtroende, och han var en 18-årig hunk med lika ärrad själ. Varmt bruna ögon, ett leende att dö för och med den mest underbara personlighet jag någonsin stött på. Kontakten inleddes med ett oskyldigt första meddelande på ett internetcommunity (vi debatterar fortfarande om vilket), som med största säkerhet handlade om hur jag beundrade hans tatueringar och piercingar...

Kontakten på internet övergick vad jag kan minnas rätt fort till att bli telefonkontakt, vi klickade helt enkelt! Jag tyckte om honom redan från första stund, vi hade sjukt roligt när vi pratade MEN våra samtal kunde även vara väldigt djupa, men iom det dåliga självförtroendet så trodde jag inte att jag hade ens en liten chans där.. Inte till att bli något mer än vad jag redan var, en vän. Han blev min bästa vän, min närmsta vän, det fanns inget jag inte kunde berätta för honom och han dömde mig ALDRIG!

Vi tappade kontakten i omgångar under årens gång, men varje period då vi pratade intensivt över telefon så väcktes alltid känslorna till liv direkt, från att ha legat och slumrat under radiotystnadens längd.

Det pratades varje gång om att vi skulle ses irl, men något kom alltid i vägen tyvärr. Efter 13 års tid av nära vänskap med sporadisk kontakt så kom vi ÄNTLIGEN till skott att träffas. Det var en väldigt nervös Linda som hämtade upp en lika nervös Henke på Malmö centralstation tidigt en kylig höstmorgon, och trots att nervositeten till en början gjorde att jag kände mig lite tafatt och bortkommen, så fanns det ändå en fullkomlig naturlighet över att befinna mig i hans närhet, så nervositeten släppte hyfsat fort. Sen att samtalet flöt på när nervositeten började släppa gjorde bara att den känslan förstärktes ytterligare, och jag var så jävla tacksam! Det är liksom en sak att att ha en connection över telefon, men att behålla samma connection irl, DET är inte helt vanligt!

Vi höll relationen fortsatt vänskaplig, av olika anledningar, och jag förvånades hela tiden över hur fullkomligt naturligt det kändes att ha någon i mitt hem, någon som stått mig så nära under så många år, men som på ett sätt ändå var något av en främling för mig. Det är de där små sakerna som man märker av när man umgås intensivt med någon som kan hjälpa eller stjälpa när dom upptäcks, och på ett sätt väntade jag bara på att det skulle dyka upp någon, men nej. Ingenting, inte ens ett uns av irritation när du fes på mig ;) (gör helst inte om det bara, jag tvingas ge igen isf)

Nu är vi där vi är, och ja, det HAR gått väldigt fort framåt i planer och hela baletten, men när man VET så vet man. Jag har älskat förut, men inte så här intensivt eller rent, han var pusselbiten som saknades för att jag skulle kunna börja se helheten i livets pussel, han är orsaken att jag numera har en förhållandevis positiv syn på framtiden och på livet i allmänhet.

Ja, jag vill härmed skrika ut min kärlek till min underbara bästa vän, min pojkvän och älskare; Henke! Det är du och jag mot världen älskling, tillsammans rider vi ut alla stormar som kommer i vår väg och tillsammans tacklar vi livet med vad allt det innefattar.

//Din Linda, jag älskar dig <3