Inte värdelös som i att man är skitdålig på att exempelvis laga mat, spela fotboll eller skulptera utan nu pratar jag om VÄRDELÖS som i att helt sakna mänskligt värde, när man känner att man lika bra kunnat gå och hänga sig för man tar ändå bara upp onödig plats, eller att man är i vägen, oviktig och fel, oälskad och oönskad.

Jag har känt mig värdelös större delen av mitt liv, faktiskt. Så länge jag kan minnas har jag haft en känsla av att jag är oönskad, en misslyckad abort, en fläck i världen istället för på lakanet, inte bra nog, inte smart nog, inte smal nog, inte snygg nog etc. Jag kan inte minnas exakt NÄR jag verkligen började känna mig värdelös och ersättbar, jag kan inte heller påstå att den känslan enbart kommer inne ifrån då jag HAR haft det jävligt tufft från omvärlden i perioder, jag vet däremot att den har funnits med mig länge, sedan innan tonåren. Och det suger! Ja, det suger något fruktansvärt ska ni veta! "Men du är VISST älskad och önskad" tänker ni, och det är väl klart att jag egentligen VET om det men det kvittar, känslan sitter likväl kvar, den är lika mycket en del av mig som min hjärna.

Min hjärna och jag är INTE vänner alla gånger. Jag har försökt förklara det för min psykolog, hur en dag i mitt huvud ser ut, och det är verkligen skitsvårt att försöka sätta ord på det, men så här har jag beskrivit det för honom;

Det är som om vi är tre stycken i mitt huvud konstant, det är JAG i mitten och sen har jag två andra Lindor som står på varsin sida om mig. Linda1 är den snälla, det är hon som säger att jag är bra, att jag kan, att jag är värd det bästa. Tyvärr pratar hon väldigt tyst. Sen har vi Linda2... Linda2 är en riktig jävla bitch rent ut sagt, jag hatar henne. Det är Linda2 som skriker högst, hon har ingen mute-knapp eller volymkontroll, utan vill hon få något sagt så får jag också höra det, vare sig jag vill eller ej. Det är Linda2 som ständigt står bakom axeln på mig när jag ska göra något och säger "lägg ner, du kommer ändå inte klara av det". Hon kan när som helst komma in, slänga ett ordmonster på mig och sen springa iväg, elakt fnissande och gömma sig i ett hörn och se på medan jag tvingas brottas med monstret och de känslor som alltid följer med som uppbackning om nu monstret inte skulle klara att fälla mig själv.

Idag har Linda2 varit väldigt högljudd. Men JAG tänker inte låta henne vinna utan en kamp!

Det här är inte en rosaskimrande mitt-liv-är-perfekt-blogg, långt ifrån det faktiskt.

Den är in-you-face, brutalt ärlig, stundvis obehaglig att läsa och jag hoppas verkligen att någon kan ha nytta av att jag delar med mig av mitt liv, mina erfarenheter och allt annat jag kan få för mig att dela med mig av.

Jag kommer skriva om psykisk ohälsa, medicinering, självskadebeteenden, våld och misshandel i olika former. Visst låter det härligt upplyftande? Första ämnet jag tänker skriva om är våldtäkt. "Nej fy fan" tänker säkert några nu, men den sorgliga sanningen är att alltför många kvinnor redan har blivit utsatta för en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök, och inte vill/kan/vågar berätta om det. Jag tänker inte stå tyst längre, min historia behöver komma ut, och jag hoppas innerligt att det ska hjälpa just DIG som kanske just nu behöver finna styrka och mod att berätta för någon.

Jag blev våldtagen när jag var 16 år. Det har tagit flera år för mig att faktiskt inse att det VAR en våldtäkt, trots att jag själv valde att följa med människan hem, trots att han inte slog eller hotade mig eller använde våld när han tvingade sig på mig. Jag jobbade som servitris den sommaren, i väntan på att skolan skulle dra igång till hösten, och på restaurangen hade vi en hovmästare som jag blev rätt bra kompis med. Därför kände jag mig trygg nog att sova över hos honom när jag hade missat sista bussen hem, dessutom var jag lovad en sovplats på hans soffa. En soffa det visade sig att han minsann inte ens ägde. Istället skulle vi sova i hans lilla provisoriska "säng" (en madrass under trappan) och där borde jag kanske ha satt ner foten och sagt ifrån, men vi hade tidigare under kvällen hjälpts åt att tömma en bib rödvin, så omdömet var inte på topp. Jag gjorde iaf klart för honom flera gånger under kvällen att jag INTE ville ha sex med honom eftersom han flirtade och gjorde närmanden hela tiden, och det var han helt okej med.

Som sagt så hade han bara sin lilla "säng", så när vi skulle lägga oss hade jag fortfarande alla kläder på mig.
Ni som jobbar i restaurangbranschen vet hur ont man får i ryggen av att stå, gå och bära tungt hela dagar, så han frågade om jag kunde massera hans rygg, och visst, det kunde jag, det var ju bara massage eller hur? Efter det så erbjöd han sig att massera min rygg, och jag hade ont i ryggen, jag var påverkad av vinet och jag trodde på honom när han uttryckligen sa att vi INTE skulle ha sex. Massagen blev mer då han på något vis lyckades övertala mig att klä av mig på överkroppen så han kunde "komma åt bättre på ryggen". Hans händer vandrade iväg på HELT andra ställen än ryggen. Jag minns att jag till sist tänkte "jaja men för helvete, bara GÖR det då så jag kan få sova sen"...

Efteråt somnade han medan jag låg kvar bredvid. Jag kunde inte sova den natten, jag grät tyst för att inte väcka honom, jag låg blixtstilla för att han inte skulle vakna. Dagen efter sa han att det nog var bäst om ingen på vår arbetsplats fick veta att vi haft sex, för då kunde dom bli avundsjuka och tro att jag blev särbehandlad. Så vi låtsades som ingenting, jag låtsades som ingenting trots att jag inte ville något annat än bara försvinna. Jag intalade mig själv att det var MITT fel, att JAG borde ha sagt nej, jag borde gått därifrån, jag borde gjort mycket mer motstånd, jag borde inte gett med mig. Jag vinklade det till att det var MITT fel, att jag uppmuntrat honom. Om jag berättade om det skulle folk tycka att jag var äcklig som låg med min chef, eller att jag låg med honom för att kunna få särbehandling. I mitt huvud blev hela händelsen MITT fel.

Vi backar bandet lite, jag är osäker på om jag gick i sjuan eller åttan, men det var däromkring. Jag var barnvakt åt min lillasyster S, hon låg uppe på sitt rum och sov. Jag minns inte varför jag var barnvakt, eller var min andra syster T var (antagligen med mamma och pappa) och jag hade en kompis över som höll mig sällskap, vi kan kalla honom för TB. Inga som helst konstigheter då vi var ett litet gäng som umgicks rätt flitigt så fort tillfälle gavs. Hur som helst, jag och TB hade legat i soffan och slökollat på film, snackat skit om allt möjligt och bara umgåtts liksom. Jag var inte det minsta attraherad av honom, jag hade inte gett honom några som helst hintar om att jag vill ha honom, och när vi låg i soffan och tittade på tv så var det inga närmanden eller något. Men när han skulle gå hem så följde jag med honom till hallen för att säga hej då, som är brukligt eller hur? Vi kramades hej då, men så ville han inte släppa och började försöka fälla omkull mig. Det var inte första gången vi typ brottades, jag har alltid haft lättare för att umgås med killar just för att dom inte är lika känsliga för lekslagsmål och brottning, så jag trodde att det var en brottningsmatch på gång och började fnittra tyst (för att inte väcka S). När han brottat ner mig på hallmattan så började jag säga att "okej, nu räcker det, du vann" och ville resa mig igen, men det tillät inte han utan han höll ner mig med sin kroppsvikt samtidigt som han började treva med ena handen över min kropp, och började smeka mig hårdhänt utanpå mjukisbyxorna, samt försökte lirka av dom. Under tiden försökte jag brotta mig loss, men jag vågade inte skrika på hjälp för jag var livrädd att S skulle vakna och komma ner, och att han skulle ge sig på henne också. Jag kan fortfarande minnas EXAKT att jag tänkte om och om igen medan jag låg där på mattan och brottades med TB; "snälla låt inte S vakna, snälla låt inte S vakna, snälla rör inte S". Jag minns att jag måttade ett knytnävsslag mot honom,och skulle precis till att slå när han väste fram "Ja snälla, bara slå mig, gör det EN gång." Hans ansiktsuttryck när han sa det kommer jag aldrig att glömma, han var alldeles svart i blicken, det var som om TB, min kompis, blivit ersatt av TB, våldsbrukaren, och jag trodde inte för en sekund att han skulle låta mig slå honom ostraffat, utan snarare att han isf skulle slå mig medvetslös, kanske t o m döda mig. Så jag slog inte. Jag fortsatte istället att kämpa emot under tystnad, under kampen drog jag på mig ett par brännmärken från hallmattan. På något vis, fråga mig inte hur, så lyckades jag komma loss så pass att jag kunde fly in i köket. Jag fick tag på en kniv och en stekpanna och vände mig om för att försvara mig om han kom efter mig, men istället hörde jag ytterdörren öppnas och han gick. Jag sprang till dörren, tvärarg, rädd, chockad och adrenalinkickad, och tänkte först springa efter honom men stängde istället ytterdörren, låste noga (jag kände säkert på dörren 5 ggr och låste upp och låste om den igen). Jag minns inte vad jag gjorde sen, men jag var så jävla chockad. Jag "vaknade" upp ur chocken i soffan, där jag satt med stekpannan, kniven och tysta tårar rinnande längs kinderna. Jag plockade undan efter oss, la tillbaka kniven och stekpannan, gick ut i badrummet och tvättade ansiktet, gick upp och kollade så att S inte vaknat och att hon var okej, sen låtsades jag som ingenting. Men sedan den dagen var det fruktansvärt plågsamt för mig att befinna mig hemma, i mitt eget hem, för jag kände mig så fruktansvärt otrygg och VARJE gång jag såg hallmattan stack det till i mig. Jag försökte att inte vara i hallen någon lång tid, eller ens titta på mattan, för det gjorde så in i helvete ont i hela mig varje gång. Ett par veckor efter det här skar jag mig själv för första gången.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med den här texten, men jag vill inte vara tyst om det längre. Jag har skämts för det här sedan det hände, jag har intalat mig själv att det inte var så illa som det var, att det var mitt fel, att jag missförstod vad TB ville och gjorde, att jag uppmuntrat honom, att jag ska vara glad att han inte lyckades fullborda våldtäkten eller lycktas "fingra" mig. Om han lyckats så hade jag förlorat min oskuld i en våldtäkt, något som många kvinnor tyvärr fått uppleva. Jag tyckte att jag skulle vara tacksam... Tacksam!?! Ja, TACKSAM för att jag inte förlorade oskulden till TB under en våldtäkt. I mitt huvud vinklades det till att det återigen var mitt fel och att det inte var så illa ändå eftersom jag ju faktiskt tagit mig loss. Det kunde ha varit betydligt värre, eller hur?

Det här inlägget blev väldigt långt, fruktansvärt obehagligt och VÄLDIGT personligt men som jag skrev tidigare, jag hoppas verkligen att min histora kan hjälpa någon att ta det där första steget och berätta! Det ÄR inte ditt fel. Jag vet att det är lätt att säga det men svårare att verkligen ta det till sig, jag kämpar själv fortfarande med att hantera det som hänt. Denna bloggen är en del i mitt läkande.

Tack för att du läste, fred och kärlek!

//Linda