Senaste inläggen

Av Linda Ljung - 17 januari 2015 19:31

"...JUST NU är vi alltså PRECIS i befruktningsfasen. Lajvägget har PRECIS blivit befruktat av kreativitetens spermier."

 

Min hjärna alltså.....

Av Linda Ljung - 17 januari 2015 19:06

Sund känsla av upprymdhet! Massa kreativa ideér, massa nya planer och nytt projekt!


Det kommer bli ett nytt vampyrlajv i Skåne igen, men jag tänker inte göra samma misstag som jag gjorde sist, då jag fortfarande inte visste om min sjukdom. Nu ska det verkligen BLI något bra av det här!


Heja dig och mig Marvin!

Av Linda Ljung - 16 januari 2015 18:46

Ibland älskar jag min hjärna... *asgarv*


EN kompis till mig frågar:

Mår du ok idag?


Varpå jag svarar(kopierat från den faktiska konversationen på fb):
Ja.
Det känns fortfarande helt overkligt men jo, idag MÅR jag bra.
Inte maniskt bra, utan FAKTISKT BRA.
Men det är fortfarande helt overkligt.
Skönt men jobbigt liksom.
Lite som att kunna bajsa när man varit riktigt jävla förstoppad du vet 
Hahaha
Egentligen gör det ont och är inte skönt men vilken lättnad liksom.


*hysteriskt asgarvande igen*

Av Linda Ljung - 16 januari 2015 14:35

Okej, så HÄR är det. Jag har precis fått bekräftat att jag HAR en bipolär sjukdom. Den bekräftelsen fick jag (mitt helt medvetna JAG) idag. Jag ÄR inte min sjukdom, men iom att diagnosen inte ens är svart på vit ännu (träffar min läkare på måndag) så är allt fortfarande helt overkligt, som att nej men jag har inte alls den sjukdomen, jag inbillar mig fortfarande, det MÅSTE vara något annat. Jag är osäker och litar inte fullt ut på mig själv, även om jag är mer "klar" och medveten än vad jag någonsin varit tidigare. Nu ÄR det så här, och jag ska lära mig att acceptera det, på riktigt och fullt ut, jag ska lära mig att leva med det och jag och mina anhöriga KOMMER få all hjälp för att JAG ska kunna leva "normalt".

Känslostormarna som uppstått sedan jag startade bloggen har varit många, kraftiga och all over the place. Jag har haft psykoser, MÅNGA psykoser, men jag tänker INTE analysera (för mycket) själv, eller med familj, vänner och bekanta, utan jag ska BARA analysera detta ihop med läkaren, psykologen och kbtaren. Information delar jag gärna med mig av, och frågor svarar jag gärna på, men jag tänker INTE analysera mig själv och jag VILL inte prata om sjukdomen enbart. Även om det just nu är stort. Och overkligt. Men jag mår bäst av att umgås med mina sanna vänner, ni som funnits där hela tiden, ni som faktiskt inte utnyttjat mig, och jag VILL umgås mer med er igen. Jag kanske inte alltid ORKAR ses, eller KAN ses, men jag VILL.


Hur som. ni underbaringar vet vilka ni är och känner ni er osäkra så är ni nästan garanterat en av mina underbaringar <3

Av Linda Ljung - 15 januari 2015 16:43

Eller egentligen inte. Eller jag vet inte. Fått prata med min läkare idag men hjälp vad det kändes jobbigt. Det verkade nästan lite som att han tyckte att jag var jobbig som kontaktade honom. Jag vet inte riktigt, men jag KAN inte slappna av helt med läkaren som jag kan med psykologen (och nu även kbtaren). Jag ska på kbt imorgon, som tur är, så jag ska ta med mig alla anteckningar från dagen till henne. Och försöka förklara. Återigen. Det är fan svårt, för jag VILL verkligen inte få min misstamke bekräftad, samtidigt som jag egentligen inte vill något hellre än att äntligen få kunna sätta ORD på hur jag har haft det hela livet. Att det pendlande i humör och depressiva perioder inte BARA var "egentlig depression(hatar hatar HATAR)" utan gensvar på maniska perdioder. Jag har inte TÄNKT tanken på det ens innan, för jag levde ju med MIN verklighet varje dag, och jag reflekterade aldrig över att min verklighet kanske var fel. Svårt att förklara som sagt, men häng med, det FINNS en poäng med det här svammlet, någonstans.. Vi ska bara hitta det. Och nu tappade jag tråden, rereading!

När jag sökte hjälp första gången så sökte jag för depression för jag trodde genuint att MITT sätt att tänka på var hur ALLA andra också tänkte. Så det är klart, då sätter den läkaren in behandling mot depression och jag blir nöjd-ish till slut. Tro fan att jag ska SLUTA med medicinerna mot depressionen, UTAN att ha pratat med läkare om det innan, för jag mådde ju SÅ BRA helt plötsligt och "nej jag behöver inte antidepp längre, jag är frisk nu" FÖR ATT LOGISKT? Och så tuffade jag på ett rätt bra tag.. Jag minns faktiskt inte hälften av sakerna jag gjorde under den här tiden, och det är inte bara för att jag har teflonminne, det är för att jag var övertygad om att jag var botad. Tro fan att jag blev ledsen, besviken, arg och bara alldeles jättedeprimerad när jag blev deprimerad IGEN rätt snart efter att jag trappat ner på medicinerna(min tanke var att jag skulle trappa ner först och SEN sluta helt, men det hann jag inte)? Men inte ens DÅ funderade jag på att jag har agerat dumt när JAG tog beslutet att jag var frisk nog att trappa ner och sluta på medicinerna. KBT på vårdcentralen gav mig inget, för vi behandlade fel symptom. Jag vet faktiskt inte VEM jag ska skylla på, mig som lyckades manipulera terapeuten omedvetet, eller henne, som inte lyckades se igenom manipulationen, men det kan kvitta för jag slutade gå dit, återigen på eget bevåg. Kort därefter ringde jag själv till den mottagningen jag går till nu, och sa att jag behövde hjälp och jag hade försökt på vårdcentralen men dom kunde inte hjälpa mig så nu var jag tvungen att ta tag i det själv. Fortfarande trodde jag mer att det var.. FAN nu tappade jag tråden helt. Skriver mer när jag hittat tråden igen.

Av Linda Ljung - 15 januari 2015 08:35

Allt det här huvudbryet triggade en panikångestattack, så nu på morgonen har jag hunnit med att prata med mamma, min chef, min "fru", min egenadopterade bror och väntar nu på att ringa till min läkarmottagning för att se om min läkare har tid för mig idag istället för på måndag. Det blev för mycket, och ÄR för mycket och för stort för att jag ska klara av att hantera detta själv. Jag erkänner, jag klarar inte detta själv och jag är så jävla tacksam för min underbara familj. Inte bara den blodsbundna, utan ALLA mina underbara kontakter som står ut med mig och SPECIELLT stort tack till er som stått ut med mig under lång tid. Ni är ovärderliga, och förlåt att jag inte fungerar, men vi jobbar på det PÅ RIKTIGT nu!


20 minuter kvar till jag kan ringa INM!

Av Linda Ljung - 15 januari 2015 05:07

"...När man har bipolär sjukdom får man återkommande perioder av omväxlande mani och depression. I en manisk period är det vanligt att man har en förhöjd sinnesstämning, är överaktiv och behöver mindre sömn. Vid depression är man ofta nedstämd, håglös och känner sig trött på livet. Mellan sjukdomsperioderna är man vanligtvis helt frisk..."
Text tagen från 1177.se.


Men hur vet man om man är "helt frisk" mellan gångerna om man inte tycker att det där pendlandet är något ovanligt? Det är bara en del av vardagen liksom? Ja, detta är vad jag gör sedan kl 03.00 idag då jag vaknade (trots Imovane, Seroquel och Mirtazapin, yey liksom).


Jag har försökt göra en tidslinje nu under två timmar, men jag vet verkligen inte i vilken ände jag ska börja. Jag vill få med så mycket som möjligt och har (efter mycket velande fram och tillbaka) börjat med att bara skriva ner händelser som jag själv anser som stora problem där jag tagit idiotiska beslut, men när jag nu minns dom händelserna så kommer ännu fler saker upp. Jag gick igenom min tidslinje på facebook igår, herrejisses alltså, somliga av dom inläggen hade jag inte ett minne av att jag ens gjort. Egentligen skulle jag vilja skriva ut hela facebooks tidslinje på papper och lämna över den till min läkare, för den är så beskrivande. Man kan faktiskt SE mönstret i mina statusar, vad jag skriver om när jag är pepp som fan, vs hur jag håller mig nästan helt borta när jag är mer nere. Nu när jag ser det så här rakt upp och ner känns det skitjobbigt, men samtidigt underbart. Alltså det är så svårt att förklara, men ju mer jag kollar min tidslinje desto säkrare blir jag på att min gissning var rätt, och ju mer säjer JAG blir desto svårare blir det att faktiskt se på händelser från en outsiders perspektiv. Jag vill inte analysera mig själv för mycket, men jag måste nog verkligen ta upp detta med min läkare, för jag undrar just om jag inte haft ett gäng psykoser under åren med... Inget kul att erkänna för sig själv, egentligen vill jag inte alls skriva det ens, eller dela med mig av tanken, MEN det är skitviktigt att jag INTE är ensam om att ha den här tanken för mig själv för då lär jag aldrig dela med mig av den igen.


MÅSTE ta upp det med min läkare på måndag, MÅSTE MÅSTE MÅSTE! Påminn mig! Ännu bättre, visa honom det här inlägget! JA! Om jag inte tar bort det.... Nej, det ska jag inte...


Välkommen till min hjärna *suck*

Av Linda Ljung - 14 januari 2015 15:26

GENOMBROTT! Ett personligt sådant! Dels att jag klarade av att hantera en ångestattack UTAN lugnande, samt att jag fixade att stanna kvar på jobbet EFTER attacken, MEN ännu större är att jag faktiskt klarade av att lämna fram lappen till min psykolog, han fick läsa min jättelånga facebook-status OCH vi har gått igenom hela symptomlistan för bipolaritet och jag hade gissat rätt i att det är vad jag "lider av". (OM jag nu förstått rätt). Men jag vågade! Och jag kunde prata om det! Jag vågade! Fan alltså, idag är jag riktigt jävla stolt över mig själv!


Nästa steg nu är att jag ska göra en tidslinje, eller iaf försöka att göra en tidslinje, över mina olika perioder. Inte helt lätt för alla mina beteenden är ju typ normala, iaf för mig. Min verklighet är ju min verklighet alltid oavsett hur andra uppfattar den. Men skam den som ger sig, det här SKA GÅ jävlar i det!


Nej, rensa kattlådan och spela hög musik för att fira mitt personliga genombrott!

Skapa flashcards