"Amanda: Det låter som att du mår lite bättre, nu när du fått mer ordning

Jag: Mmm, inte bara för att jag fått ordning hemma utan också att jag faktiskt äntligen vågat släppa in släkten på riktigt. Det var ju ingen i familjen som hade en aning om att jag försökte ta livet av mig förra året t ex.

Amanda: Jag tycker du har gjort enorma steg

Jag: Bloggen har hjälpt mig mycket också, så att jag kan dela med mig av det jag vill, när jag orkar. Samt, jag har äntligen börjat omfamna mig själv och känna att det ÄR okej att inte vara älskad av allt och alla, därav att jag har börjat häva ur mig mina åsikter lite friare nu. Det känns så jävla skönt faktiskt!

Amanda: Du är en stark kvinna och jag är stolt att kalla dig min vän."

Ja, det ÄR faktiskt helt okej att jag har egna åsikter, det ÄR min rätt att säga vad jag tycker och tänker, och det är HELT OKEJ om andra inte håller med mig. Det enda jag faktiskt önskar är att även om vi inte delar åsikter om allt så kan vi ändå respektera varandra så pass att det går att föra en diskussion.

Inlägget jag skrev igår upprörde tydligen en del av mina "vänner" på Facebook så pass mycket att jag nu är två "vänner fattigare". Jag ser det inte som att jag förlorat något, ska jag vara helt ärlig så har jag faktiskt inte den blekaste aning om vilka det var som valde att avlägsna mig. Och vet ni vad? Det är helt okej, det gjorde faktiskt inte det minsta ont i mig. Hur skulle det kunna göra ont när jag faktiskt inte har den blekaste aning om vilka personer det var?

En annan grej, ja mina tankebanor följer inte alltid några mönster och det jag skriver kan verka svamlande och ostrukturerat MEN försök se bortom det och sluta dömma mig om du inte känner mig. Förvisso, jag skulle inte kunna bry mig mindre "ååååh nej, en människa på internet tycker inte om mig buhuhu"! Det kan kvitta rätt jävla mycket faktiskt, är det så att mina uttalanden eller åsikter kränker dig eller gör dig upprörd så säger jag FAN VAD BRA! FÖr åsikter SKA reageras på. Och nu svamlade jag visst bort mig igen =P

Det jag vill komma fram till är följande; Om mina åsikter inte passar in i ditt liv, så för all del, sluta umgås med mig, plocka bort mig från Facebook, läs inte min blogg, ignorera min blotta existens! Jag har varken tid, lust eller ork att ödsla min energi och kärlek på människor som inte tycker om mig för mig. Sorgligt nog är det vad jag har gjort hela livet fram till i år, men det är slut med det nu. För ett par år sedan skrev jag en status på Facebook om att jag skulle börja ta mer plats och jag bad om ursäkt i förväg ifall jag trampade någon på tårna med mina uttalanden, men vet ni vad? Jag tänker inte be om ursäkt längre, det är slut med det nu. Jag har ursäktat min existens på tok för länge, det räcker nu. Ni som står i min väg, jag är ledsen men ni KOMMER att bli överkörda för jag tänker inte stanna nu, det är hög tid att jag faktiskt börjar LEVA!

Så återigen, passar det inte så är dörren där *pekar*

Tydligen har ett bageri i Oxie gjort valet att kalla sin lite mindre semla för "tjejsemla" och GENAST är dom militanta "feministerna" framme och ska tycka till om att "det är förtryck mot tjejer". NEJ, det är det inte, det är ett namn på ett fucking bakverk! Om det är någon som förtrycker så är det jävlar ta mig feministerna, för ALLT ska vara könsneutralt idag, och GUD NÅDE den som inte håller med!

Jag personligen SKÄMS över att vara kvinna, ja ni läser rätt, jag SKÄMS när feminister idag öppnar truten för det dom "slåss för" är rent ut sagt bara SKITLÖJLIGT. Feminism förr: "Vi kämpar för rösträtt!" Och med all rätt, jag är helt klart FÖR jämställdhet, men helt ärligt, det finns fysiologiska skillnader mellan könen, kvinnor och män ÄR inte hundra procent jämställda av naturen.

Feminism nu: "Jag tycker att kvinnor ska få visa tuttarna på badhus" Varför? Om ni tittar på en manlig kropp och en kvinnlig kropp, ser dom då likadana ut? Nej, det gör dom inte. Män HAR inte en fyllig byst (om dom inte har moobs) men däremot de flesta kvinnor har det. Varför? Ja den som det visste då vi är det enda djur som ALLTID har fylliga tuttar oavsett vi ammar eller inte. "Normala" djurs bröst blir fylliga enbart när djuret ammar, sedan återgår brösten till att bli mindre. Varför människors bröst inte gör det? Fan vet jag, det är biologi, och biologi kan man, vad jag vet, inte kämpa emot så varför VARFÖR försöker ni?

Blir så sanslöst jävla TRÖTT!

"Det är lite som hur jag förhåller mig till gardiner;  Dom bara är där till ingen nytta, dom tillför inte något direkt vitalt för att min upplevelse genom fönstret ska bli bättre, och dom är inte nödvändiga för att jag ska kunna använda mig av fönstret."

Diskussionen gällde Stylish, en app framtagen för att ändra utseende på Google Chrome, sk ändra tema. Jag får äta upp det uttalandet för jag drog själv hem Stylish precis :D

Vad är bipolär sjukdom?

Bipolär sjukdom, eller manodepressiv sjukdom som den också kallas, är en kronisk sjukdom som har ett periodiskt förlopp. Ofta växlar sjukdomsperioder med symtomfria perioder. Återkommande perioder med mani och depression, ofta i anslutning till varandra, är karaktäristiskt för bipolär sjukdom. I dessa perioder är grundstämningen förändrad: förhöjd vid mani eller sänkt vid depression. Sjukdomsbilden kan se väldigt olika ut, både vid depression och vid mani. Dessutom kan maniska och depressiva symtom förekomma samtidigt.

Det är viktigt att känna till symtomen vid mani och depression. Om behandling påbörjas tidigt vid återinsjuknanden kan besvären ofta lindras och förkortas. Därför är det angeläget att sprida kunskap om sjukdomen till både drabbade och anhöriga.

Kunskapen om symtomen kan bidra till att "legitimera" lidandet: tillståndet är välkänt och övergående. En tröst och hopp, inte minst för den deprimerade. I det maniska tillståndet är sinnesstämningen förhöjd. Manikern är ofta glad och lättsam till sinnes, men det är en missuppfattning att maniska personer alltid är lyckliga, kreativa och glada. Ofta finns även inslag av irritabilitet, som ibland kan stegras till mer aggressivt beteende.

Vid mani är den förhöjda aktivitetsnivån ett centralt symtom, ofta mer framträdande än den euforiska (lyckliga) komponenten. Omgivningen känner sig besvärad, eftersom manikern gärna pratar mer än han lyssnar och ibland blir besvärande med sin distanslöshet. Ofta ses en påfallande idérikedom. Tankarna flyger på i ett enormt tempo. Manikern är ofta oerhört intensiv, engagerad eller upptagen med de aktuella tankarna, men låter sig lätt avledas till något annat.

Manin kan komma smygande men uppträder ibland akut, inom en eller några dagar. Minskat sömnbehov är vanligt, liksom successivt minskad sjukdomsinsikt, samtidigt som upplevelsen av de egna förmågorna snabbt överskattas. Det är inte ovanligt med psykotiska (verklighetsfrånvända) symtom, såsom vanföreställningar, vilka ofta kännetecknas av orimliga uppfattningar av den egna förmågan, s.k megalomani eller grandiosa vanföreställningar. Den maniske personen känner sig ofta särskilt utsedd, ibland med religiösa förtecken.

Mani kan utvecklas till ett allvarligt sjukdomstillstånd. I takt med minskad sjukdomsinsikt och stegrande symtom ökar risken för varje dag att manikern hamnar i situationer eller fattar beslut vilka kan leda till ödesdigra konsekvenser. Ofta blir vård på sjukhus nödvändigt, men om behandling sätts in tidigt i förloppet kan tillståndet hejdas.

Obehandlad mani kan bli livshotande, då kroppen till slut inte orkar med den enorma belastning som ett förhöjt tempo utan sömn innebär. Det finns olika grader av förhöjt stämningsläge. Vid mani är tillståndet så uttalat att funktionsnivån sänks, vilket påverkar arbetsförmågan och även umgänget med familj och vänner. Sjukhusvård krävs ofta.

I mindre uttalade fall talar man om hypomani. Även här kan flera av symtomen vid mani förekomma, men funktionsnivån blir inte lika sänkt. Den drabbade kan många gånger arbeta som vanligt. Psykotiska symtom förekommer inte.

(Källa: http://www.bipolarsjuk.se/)

Vi stoppar här ett tag. Psykotiska symtom förekommer alltså INTE om man inte har "riktiga" maniska perioder? Är alla maniska perioder EXAKT likadana? Yttrar dom sig verkligen på exakt samma sätt hos varje individ? Vill man prompt umgås en massa när man ÄR i en mani? I think not. Eller kanske till en viss del, precis där i början på en mani, då orkar jag umgås igen, jag känner mig pepp på livet, huvudet är FULLT av saker jag vill göra, saker jag MÅSTE göra, det är tavlor som ska målas, kakor som ska bakas, tatueringar som ska göras (jag ångrar INGEN av dom, men alla utom min första har varit impulstatueringar), piercingar som ska göras (samma sak här, de flesta av mina piercingar var impulsbeslut, har ångrat EN av dessa).

"I det maniska tillståndet är sinnesstämningen förhöjd"; ja, det stämmer väldigt bra. Det är under dessa perioder jag "mår bra", det är under dessa perioder jag anser att "jo men NU är jag frisk, ÄNTLIGEN!" Detta har resulterat i att jag slutat ta mina mediciner, för jag mådde ju "så jävla bra", vilket (suprise suprise) ledde till att jag damp rakt ner i en djup depression igen. Folk runtomkring påpekade att "jo men Linda, du ska nog inte bara sluta med medicinerna sådär utan prata med din läkare först". För det hjälpte ju mig enormt mycket just då? Inte med den läkaren jag hade då inte.

Jag började skriva dagbok igen den 21/1-2014. När jag nu läser igenom det jag skrivit gör det ont i mig. Det jag skrivit skrämmer mig, för det visar ytterligare mönster som jag inte sett tidigare. Det kan nog fan vara en idé att ta med dagboken och låta min psykolog läsa hela, för om mina misstankar är rätt så har jag fan inte varit helt frisk förra året, eller ens någon gång, jag har bara blivit jävligt duktig på att kontrollera mig själv och maskera mina perioder eftersom det inte är ett socialt accepterat beteende att vara så "känslosam" som jag är.

-"Jag har fått sova en hel natt, utan att vakna en enda gång och utan mardrömmar. Det är första gången på det här året! Alla andra nätter har jag annars spenderat vaken, onykter eller med mardrömmar och avbruten sömn."

-"Jag vill bara få balans i mitt liv, återfå livskraften och glöden. Jag vill inte behöva klistra på en mask varje dag när jag innerst inne dör litegrann varje gång"  "..inte ens vet VARFÖR jag mår dåligt från gång till gång."

-"Något annat jag börjat oroa mig över är ifall jag lider av någon psykisk sjukdom. Det kan ju knappast vara normalt att pendla mellan djup depression till likgiltighet för att sen gå till sprallighet och någon slags falsk glädje"

(Utdrag från min dagbok 21/1-2014)

Det sorgliga i det hela är att hela mitt liv har varit "plattan i mattan, nu kör vi så det ryker!" Sen kommer det en vägg. En vägg som jag inte kan väja för utan det blir SMACK rakt in i den, sen får jag åka på "reparation" ett par veckor, därefter är det plattan i mattan som gäller igen. Detta har alltid varit ett normalt beteende för mig. Jag har på fullt allvar trott att så som JAG fungerar, så fungerar också ALLA andra människor.

Jag vill inte ursäkta mina beteenden med att allt berott på sjukdomen, för gudarna ska veta att jag har gjort många dumma saker bara för skojs skull, men då snackar vi mer om att cykla utan cykelhjälm när jag egentligen var tvungen att ha det (sneaky sneaky!), eller den där gången då jag, Snibbi och var det Sofie(?) som fått Sommarkort och åkte till Helsingborg bara för att vi kunde, utan att tala om det för våra föräldrar. Såna saker är rätt oskyldiga i kontrast till annat jag har fått för mig att göra... Saker jag inte ångrar egentligen, för det är bara dumt att ångra sådant som redan är gjort, men det är helt klart saker jag INTE är det minsta stolt över.

Oskulden förlorade jag exempelvis till en kille jag känt inte ens 24h, som min nästkusin dessutom var kär i vid tillfället. Till mitt försvar så fick jag veta om hennes känslor EFTER att jag och M redan legat, helt hjärtlös var jag inte. Vill ta detta tillfälle i akt att säga FÖRLÅT älskade nästkusin! Det var rent ut sagt fittigt gjort av mig!

Listan över idiotiska saker jag gjort kan göras hur lång som helst, och det som skrämmer mig mest är att jag verkligen inte hade en enda tanke på att "det här kanske är fel?" under tiden jag gjorde vad jag gjorde. Ångesten och skammen kom efteråt, när skovet var över och jag halkade ner i en depression istället.

Mönstren jag kan se på ett tydligt sätt nu är att i början av ett uppåtskov så orkar jag umgås, jag pratar mycket mer, jag kan inte sova alls om jag glömmer att ta min Imovane, jag får energi att starta nya projekt, jag är gladare och känner mig generellt uppåt. Efter att glädjen i ett skov hållit i sig ett tag börjar jag bli mer lättirriterad, jag drar mig undan från människor för att dom äcklar mig, jag blir mer hatisk och provocerande i mina uttalanden och det är HÄR jag påbörjar resan ner i depressionsträsket igen.

Det är verkligen skitsvårt att förklara, för hur förklarar man ett beteende man alltid sett som normalt? I min värld är det inte MIG det är fel på, det är er andra det är fel på, trots att jag VET att så inte är fallet.

Thinking makes my head hurt....

Idag är jag ledsen. Ledsen och jävligt less på människor. Speciellt människor som jag tror något bra om, där det sedan visar sig att jag hade så in åt helvete fel i mina antaganden. Varför gör ni så här? Är det någon kick för er att fånga någons intresse, att kultivera någons intresse, att visa sig förstående och omtänksam, omhändertagande? Alltså jag fattar inte? Vad fan är det med människor? Hur FAN vågar du?? Jag sänker garden, jag släpper in dig i mitt liv, jag berättar saker för dig som jag inte delar med mig av till vem som helst... Är det konstigt att jag är som jag är? Är det konstigt att jag fan inte vågar lita på någon längre?

SKAM över er! Skam över er familj, skam över er KO!

Ja var börjar man kommentera på det här? Rent spontant tänker jag att ja, det ÄR viktigt att poängtera detta, dock tycker jag att det är SORGLIGT att det ska behövas.

Jag säger som jag brukar, det kvittar vad du är för kön, vilken läggning du har, vilken hudfärg du har, vilket ursprung du har, om du har några diagnoser etc. Sånt bara ÄR, oavsett du VILL det eller inte, det GÅR inte att välja bort sådant som är en del av DIG, lika lite som du kan välja bort din hjärna eller cancer. Det ÄR inte ditt val, och det är okej, på alla plan. Det som däremot ÄR ditt val är hur du väljer att tackla det.

Har precis sett klart filmen "Min så kallade pappa", en svensk film som handlar om gravida Malin. Hon har ingenstans att bo när hennes pojkvän Frank gör slut. Som sista utväg söker hon upp sin pappa Martin trots att de aldrig har träffats. Han visar sig vara är en arrogant och självupptagen skådespelare. Men innan Malin hinner berätta vem hon är drabbas Martin av en stroke.

Jag ska inte vara en sådan där som spoilar filmer, så nu kommer jag enbart diskutera MINA egna tankar och upplevelser, som förvisso triggades av den här filmen. Jag kan starkt rekomendera den, och det säger inte lite med tanke på att jag vanligtvis skyr svenska filmer som pesten.

I alla fall, de av er som känner mig vet om att min uppväxt har varit, hur ska vi säga, turbulent? Picture this if you will; Mamma och Lennart separerade när jag var 2,5 år gammal, kort därefter träffade mamma Lars-Eric, när jag var runt 3 om jag minns det korrekt? Anyhow, jag kan inte direkt påstå att jag har så värst många minnen av min tidiga barndom, det mesta är som jag fått berättat för mig.

Och nu tappade jag tråden.... Vart var jag? Just det ja, det här med frånvarande pappor. Filmen behandlar det ämnet, och det är ett ämne som jag brinner väldigt mycket för. Inte så mycket för de vuxna som är inblandade, helt ärligt så skiter jag fullkomligt i dom, det enda jag verkligen bryr mig om är att barnen i den situationen inte ska behöva gå igenom det ensam. Heeeelt ofokuserad nu igen...

Jag får diskutera vidare det här ämnet i en annan post, peace!

Vi behöver 3-5 rollspelare som tillsammans med mig och Marvin kan utgöra "grunden" för den här nya kampanjen vi spånar på. Det ni måste tänka på INNAN ni delger ert intresse är följande:

Denna lilla grupp styrs av mig (Linda), UTAN förbehåll. Det jag säger åt dig att göra, det gör du utan att fråga.

Du kommer INTE ha friheten att utveckla en personlig karaktär, utan detta kommer vara en fast roll som du blir tilldelad. Självklart kommer du kunna välja att avsluta din medverkan som just DEN rollen, för att istället "komma tillbaka" som nyomfamnad Caitiff om du så önskar, men för de roller som behövs för att lajvet ska kunna fungera rent praktiskt så krävs det fullkomlig lydnad från dig in-game. Som tack för hjälpen får du komma in gratis på lajven under tiden du spelar denna roll, helt hjärtlös är jag inte ;)

Du som vill vara med i den lilla grupp kommer även att behöva medverka på möten inför lajven, dels för att få information som ni behöver och för att vi ska kunna "spela ihop oss lite" så att vi står som en enad front i all kalabalik.

Tänk lite mindless drone, även om du absolut inte behöver spela "korkad soldat". Intelligens ÄR ju faktiskt väldigt attraktivt på många sätt.

Låter detta som en spelstil du kan tänka dig? Fantastiskt! Skriv då till mig och anmäl ditt intresse =)

Tänk även på att OM du ingår i den här gruppen så kommer du sitta på information som andra spelare INTE ska ha tillgång till. Det är därför VIKTIGT att du kan knipa käft för att utrycka sig grovt. Glappar ditt munläder så förstör du för SÅ många personer, samt, du kommer inte vara välkommen på fler lajv i den här kampanjen. Sad but true.

STOR fördel om du bor i eller nära Malmö, då vi kommer hålla dessa prelajv-möten hemma hos mig. Här finns då även ett gäng lurvbollar (katter) så allergivänligt är här inte =)