Tant Apodorm gjorde sitt jobb! Jag vaknade till vid 8 första gången, men kände mig INTE redo att lämna sängen så jag vände på mig, la av en fis och somnade om. Jag tänkte att jag sover väl i två timmar till kanske... Nej, jag vaknar kl 13 istället. Kl 13 hade jag ett inbokat möte/fika, som tur var inte så långt hemifrån, så följande utspelade sig denna "morgon"(jag hävdar att det ÄR morgon när man precis vaknat, oavsett tidpunkt).

Linda öppnar ögonen, sträcker lite på sig och famlar efter telefonen som ligger bredvid på nattduksbordet. 2 avisering från messenger, ett oläst meddelande (hjärtat studsar till lite här), klockan är 13, jag kanske skulle, KLOCKAN ÄR 13!!!! HELVETES JÄVLAR jag har försovit mig! Slänger mig ur sängen, alltså verkligen kastar bort täcket och vräker mig upp! Skriver ett snabbt meddelande på Facebook att "Jag vaknade precis, kommer snart!"

På med kläder, borsta tänderna, snabb tvätt under armarna, på med deo och parfym (smink? Vem fan hinner det?), på med skor och jacka och ut genom dörren!

Kl 13.16 möter jag upp min kompis. Inte illa pinkat av någon som vaknade kl 13 =P

Väl på plats blir det raka vägen till kaffe! Eller ja, jag hade mitt sikte totalt inställt på kaffe först, men min kompis påpekade att jag ju skulle hämta en bok, och bokaffären låg ändå precis bredvid fiket, så in och hämta boken, SEDAN kaffe. Baristan såg smått road ut då jag beställde den största kaffe dom hade, varpå hon börjar visa mig olika muggar och ställa komplicerade frågor, typ vad jag ville ha för kaffe; muggen för bryggkaffe såg ut så här och den för latte såg ut så här (fan bara ge mig mitt koffein!). Lattekoppen var tydligen liiiiite större än bryggkaffekoppen så det blev en latte med dubbla shots. Frukost blev det minsann också, en fluffig och saftig muffin med citron och vit choklad. Jag sa aldrig att det var en hälsosam frukost ;)

Efter att jag fått mitt koffein började hjärnan så smått att vakna den också, och DÅ kunde vi äntligen börja diskutera det vi möttes för att diskutera, nämligen en ny LAJVKAMPANJ. Ja ni läser rätt, jag ska dra igång en ny lajvkampanj. I nuläget finns det INGA datum satta, INGENTING, så kom inte med frågor ännu, det KOMMER att komma upp information när vi är redo att släppa den. Jag flaggar bara för att det är på gång ;)

Nej, nu blir det musik!

My friends don't walk, they run
Skinny dip in rabbit holes for fun
Popping, popping balloons with guns, getting high off helium
We paint white roses red,
Each shade from a different person's head
This dream, dream is a killer
Getting drunk with the blue caterpillar

I'm peeling the skin off my face
'Cause I really hate being safe
The normal's, they make me afraid
The crazies, they make me feel sane

I'm nuts, baby, I'm mad,
The craziest friend that you've ever had
You think I'm psycho, you think I'm gone
Tell the psychiatrist something is wrong
Over the bend, entirely bonkers
You like me best when I'm off my rocker
Tell you a secret, I'm not alarmed
So what if I'm crazy? The best people are
All the best people are crazy, all the best people are

Where is my prescription?
Doctor, doctor please listen
My brain is scattered
You can be Alice,
I'll be the mad hatter.

I'm peeling the skin off my face
'Cause I really hate being safe
The normal's, they make me afraid
The crazies, they make me feel sane

I'm nuts, baby, I'm mad,
The craziest friend that you've ever had
You think I'm psycho, you think I'm gone
Tell the psychiatrist something is wrong
Over the bend, entirely bonkers
You like me best when I'm off my rocker
Tell you a secret, I'm not alarmed
So what if I'm crazy? The best people are

You think I'm crazy, you think I'm gone
So what if I'm crazy? All the best people are
And I think you're crazy too, I know you're gone
That's probably the reason that we get along

I'm nuts, baby, I'm mad,
The craziest friend that you've ever had
You think I'm psycho, you think I'm gone
Tell the psychiatrist something is wrong
Over the bend, entirely bonkers
You like me best when I'm off my rocker
Tell you a secret, I'm not alarmed
So what if I'm crazy? The best people are
All the best people are crazy, all the best people are
All the best people are crazy, all the best people are

Natt två, jag var trött och skulle lägga mig, men när kroppen landade i sängen blev jag klarvaken. Visst, jag var inte helt ensam när jag la mig i sängen, jag hade dig som sällskap i telefonen <3 Denna nattens sömnproblem är nästan angenäma och det är helt och hållet DIN förtjänst hjärtat. Jag har inget emot att vara vaken flera dagar i sträck, bara jag har dig som sällskap <3 Dock är jag något rent galet trött nu, det känns att jag inte fick sova så mycket igår natt, så idag sänker jag mig med Apodorm och hoppas att den biter idag!

Wish me luck!

.. helt jävla fantastiska människor! I det här inlägget tänkte jag försöka hålla mig till att hylla mina underbaringar, människorna i mitt liv som är direkt ansvariga för att jag fortfarande är vid liv idag. 

Vi börjar med den första, som jag i dagens läge inte har någon kontakt med öht, men som ändå har fått plats som en av mina skyddsänglar; Martin.

Martin var den första som fysiskt räddade mig från att ta livet av mig, jag tror inte ens att han var medveten om hur nära jag var, hade jag varit ensam på den där balkongen så hade jag hoppat. Mitt liv hade slutat när jag var 14-15 nånting om det inte vore för Martin, så tack! Från djupet av mitt hjärta, TACK! 

Nu till dom underbaringar som får mig att leva idag, som hjälper mig att orka fortsätta kämpa på!

Bonnie: Min underbara, vackra och älskade fru! Du är den mest osjälviska människa jag känner, och jag är så ofantligt hedrad över att få ha dig i mitt liv, orden som beskriver min kärlek för dig är inte uppfunna ännu! Du lyfter mig bara genom att finns till, och för det är jag dig evigt tacksam. Jag älskar dig!

Johan: Ja jag är ledsen, men även DU tillhör mina närmsta, vare sig du vill det eller inte ;) Och det är inte bara för att du är gift med min fru, jag älskar dig för dig, för att du funnits som stöd under så många år och för att du alltid säger som det är, du ljuger inte för att saker ska låta bra, det är en egenskap hos dig som jag värderar väldigt högt!

Robban: Älskade storebror

Dal: Våra fikor alltså.. Dom fikorna har hjälpt mig att hålla mig på rätt köl så många gånger att jag tappat räkningen! Alla varma kramar, din humor och förmåga att få mig att skratta även när insidan på mig gråter, det är ovärderligt och jag älskar dig <3

Anna: Min älskade hjärtesyster! Jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte vilka ord jag ska använda.. Tack! Tack för att du finns, tack för att jag får vara en del av din familj, bara TACK! Jag saknar ord, vilket är ovanligt för den skrivande jag, men det GÅR inte att beskriva djupet av min tacksamhet, tillgivenhet och kärlek. Du och jag mot världen, för evigt! <3

Victor: Ja vad kan jag säga? Du vet själv vilket stöd du varit, är och förhoppningsvis kommer att vara även resten av mitt liv. Att det kan bli en sån vänskap från ett krogragg ;) Älskar dig!

Henke: Var ska jag börja? Redan i början av vår kontakt kände jag ett band till dig, något som är väldigt sällsynt i min värld. Somliga bara klickar man med du vet? Vi klickade från första början, jag behöver dig i mitt liv, du är MIN Henke

Då får vi se om denna gångens lösning kan fungera; en gigantisk kopp med blueberry muffin te och The Walking Dead till det, kan ju inte bli annat än mys!

Han dyker alltid upp när jag minst anar det, kryper ner i sängen med mig och ligger och petar på mig HELA tiden så att jag inte kan somna. Han driver mig till vansinne när han hälsar på, den där herr Insomnia. Jag borde fan försöka göra slut med honom snart, verkligen låta mitt förakt mot honom genomsyra varje hatiskt ord jag kan använda för att avlägsna honom. Dock misstänker jag starkt att han är döv, det eller så ignorerar han mig. En cigg och lite film på detta kanske?

Precis hemkommen efter en snabb sväng på stan, det blev en runda inom Slöjddetaljer där jag köpte en bit av ett underbart rödbrunt läder och ny tråd. Tänkte sätta mig och sy upp ett par handbojor av lädret om en stund, kände bara att jag ville skriva av mig lite först.

Det har snurrat mycket i huvudet på mig under en väldigt lång tid (så jag ber om ursäkt i förväg för att detta inlägget kommer att vara ÖVERALLT) men i vanlig ordning så döljer jag det jag kan och klistrar på ett stort leende, detta trots allt stöd jag har omkring mig. Trust-issues anyone? Svar ja, något så enormt! Har man blivit van vid att det inte går att lita på människor så är det väldigt svårt att bryta sig loss från det tänket, det blir ofantligt svårt att öppna sig, att våga känna tillit, och när jag ändå lyckats öppna upp mig, vågat känna lite tillit, ja då har jag många gånger blivit så brutalt sviken att jag numera aktar mig VÄLDIGT noga från att låta någon se MIG, och inte bara "Linda". Jag VILL att fler ska se MIG, inte bara den uppmålade bilden av mig, för den målade och fina bilden jag visar upp är inte jag, inte fullt ut. Så varför väljer jag då att inte visa MIG? Enkelt, jag är rädd. Riktigt jävla livrädd. Jag är rädd att JAG inte ska leva upp till alla andras förväntningar, att JAG inte är bra nog som jag är, att mina önskningar och mål inte ska tas på allvar för att dom inte passar in i normen.

Jag är inte den som vill ha ett stort och flådigt hus, med massa snabba bilar och lyxresor och sånt skit, det är inte JAG. Mina önskningar är betydligt mindre och enklare än så; det jag önskar mig mer än något annat i denna världen är att få vara lycklig. Bara lycklig. Inte rik, inte berömd, inte smalast, inte snyggast, inte bäst, jag vill bara vara lycklig! Så varför är jag inte bara lycklig då? Varför bestämmer jag mig inte bara för att vara lycklig? Ja du, det ÄR mitt eget fel till stor del att jag inte är lycklig då jag är för jävla snäll mot alla utom mig själv.

Det är absolut inte så att jag vill ändra på min generösa och omtänksamma natur, den är en stor del av vem jag är, men jag behöver lära mig att faktiskt våga ta mer plats, att det är okej att även JAG vill saker och att det är okej att gå efter det JAG vill ha OCH, viktigast i det hela, att INTE HA ÅNGEST ÖVER DET! Denna Ångest alltså, hon har hållt mig sällskap LÄNGE. Första gången jag träffade Ångest var jag inte gammal, det var någon gång i lågstadiet redan, där i samband med att allt annat började gå fel..

Som sagt, Ångest har hängt med mig ett tag och vi är väldigt nära fiender. Jag var på väg att skriva "nära vänner", men nej, Ångest är INTE en vän till mig även om hon stundvis gör sitt bästa för att låta mig tro att "äntligen är hon förändrad, ÄNTLIGEN kan jag umgås med bagaget som kommer med henne utan att jag ska gå sönder helt"! Ack så fel jag har haft alla gånger jag tänkt det, varje jag gång som jag sänkt garden lite så har Ångest attackerat med full styrka IGEN, och där ligger jag på marken och försöker värja mig för hennes slag, men det är lönlöst. Hon träffar ALLTID rätt, hon känner mig så väl att hon vet EXAKT var hon ska slå för att jag ska ramla ihop direkt utan motstånd. Som sagt, vi står varandra nära, Ångest är faktiskt den som står mig absolut närmst för hon vet ALLT om mig. På ett sätt är det en trygghet att veta att jag alltid har Ångest med mig, det innebär att jag aldrig är helt ensam. Ensamhet är något jag inte fixar, trots att jag har en introvert personlighet så KRÄVER jag social kontakt också för att kunna må bra. Det är där Ångest brukar komma in och stoppa mig innan jag, som hon uttrycker det, "gör något dumt som att störa andra med mina problem, dom har nog med sitt, vi fixar detta själva!". Dum som jag är så tror jag på henne VARENDA gång...

Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag har suttit med telefonen i näven och övervägt att ringa någon, med tårarna strömmande och panik i kroppen, men så har Ångest kommit springande och kramat om mig så hårt att jag tappat telefonen. Efter att Ångest väl kramat om mig så släpper hon inte så gärna taget, jag tror faktiskt att hon är en aning kär i mig (jävla subba!), och hon är betydligt starkare än mig så jag KAN inte göra ett PISS för att tvinga henne att släppa mig. Ja jag har gett upp hoppet om att vinna den kampen, i nuläget är Ångest starkare än mig, men jag har lärt mig mina egna små knep. En grej jag gör som brukar få henne att släppa taget lite fortare är att låta henne bestämma i vilken takt vi ska bygga upp min fasad; låter jag henne bestämma så proppar hon in ALLT bagage hon släpat med sig in i de mentala garderoberna (som för övrigt redan är PROPPFULLA), därefter PRESSAR hon igen dörrarna och använder gärna alkohol, sex eller annat "dåligt" (bra för henne) för att låsa dörrarna. Problemet med DET är att låsen som genereras INTE alltid är pålitliga så dom går gärna sönder, och då VÄLLER det ut gamla skelett och bagage och en sjuhelvetes massa skräp.. Ja jag gillar att använda mig av metaforer, det gör att jag kan beskriva saker bättre och öppnare, deal with it.

Nå, allt detta skräpet? Det får JAG städa upp, medan Ångest står och hånskrattar åt mig och röran hon har ställt till med som JAG måste städa upp... Inte nog med att subban hånskrattar, hon påminner mig dessutom om precis ALLA felbeslut jag någonsin tagit, alla misstag jag någonsin har gjort, alla människor jag någonsin har gjort det minsta emot etc. Hon är verkligen allt annat än snäll, jag önskar att jag kunde vräka henne, men hon är min bästa fiende och jag hatälskar henne.

Nu är min hjärna slut!

Och mycket har hunnit hända, även om mycket INTE har hunnit hända som BORDE ha hänt redan.

Jag är fortfarande inte överens med min diagnos, eller ja, mina diagnosER får jag väl säga. Ja jag VET att det är iaf dessa diagnoser som ställer till det för mig, men jag behöver för den sakens skull inte tycka om att dom finns där.

Bipolariteten KAN jag inte göra ett skit åt, den kommer att vara med mig resten av mitt liv då den tyvärr är en lika stor del av mig som min hjärna eller mitt hjärta är det.

En diagnos som även den är en stor del av mig är PTSD. Ja ni läste rätt; PTSD eller post-traumatiskt stress-syndrom. Så hur lyckas en knappt 30-årig kvinna dra på sig DEN diagnosen? Jo, man har otur, man har rejäl jävla otur. Det är tre händelser som har påverkat mig mer än något annat har påverkat mig; våldtäktsförsöket, den faktiska våldtäkten och, detta bär emot mer än något annat att skriva, men det sista stora som påverkat mig är min familjesituation och hur den har sett ut genom mina ögon under hela min uppväxt. Ni som känt mig länge (typ hela mitt liv) har sett ett barn som varit spralligt och glatt, en aning klumpigt och benäget att skada sig på de mest konstiga sätt, men överlag en glad skit. Stundvis var jag glad också, det ska jag inte påstå att jag inte var. Dock har jag alltid, så länge jag kan minnas, känt mig otrygg. Oönskad och i vägen. Ja, redan som liten. Att det var turbulent hemmavid gjorde att de känslorna förstärktes, det är ingen hemlighet att jag och pappa inte kom vidare bra överens under min uppväxt, och det har både sagts och gjorts mycket som vi båda ångrar idag, men idag skulle jag inte byta bort honom för någon annan pappa i världen <3 Förlåt för det jag kommer skriva nu, det kommer antagligen göra ont i dig att läsa detta men jag måste få det ur mig.

Som sagt, det var turbulent hemma, jag upplevde det som att vi bråkade om något varje dag. Oftast var det över något jag inte gjort, eller något jag gjort, något jag sagt eller något jag inte sagt, många gånger visste jag faktiskt inte ens vad det var jag hade gjort eller sagt, eller inte gjort eller inte sagt som fick mig att hamna i trubbel.. Jag har helt tappat räkningen på hur mycket utegångsförbud, telefonförbud, kompisförbud, örfilar och smällar jag fått genom åren.. Vissa gånger förtjänade jag säkert att bestraffas, men jag kände mig alltid orättvist behandlad. Jag var den som ALLTID fick ta skiten, den som fick skulden för saker även om jag inte varit direkt inblandad. Jag behövde inte ens göra något skit många gånger, det räckte med att jag var slarvig (vilket jag är än idag), jag kunde ha fått dåliga betyg eller glömt någon läxa etc. Bestraffningarna kändes aldrig som att dom var i proportion till mitt "lagbrott". Allt detta hjälpte till att göra mig ÄNNU mer förvirrad och otrygg, jag kände verkligen från djupet av hela mig själv att ert liv hade varit bättre utan mig i det. Det enda jag kunde se och känna var att JAG var roten till allas problem, att om jag bara inte existerade längre så skulle min familj må SÅ mycket bättre. 

Ja nu reagerar säkert många på att jag outar så mycket av min uppväxt, och ja synvinkeln den berättas från är INTE opartisk på NÅGOT vis, detta är alltså som JAG upplevt min uppväxt.

Under tiden som detta pågick hemma, så hade jag ÄNNU fler saker att oroa mig över, att känna för och att känna mig splittrad över. Pappa är inte min biologiska far, och under min uppväxt hatade jag honom. Jag hatade honom för att han slog mig, jag hatade honom för att han skällde mer på mig än på mina systrar, jag hatade mina systrar för att dom blev (som jag upplevde det) annorlunda behandlade för att det var pappas "riktiga barn", jag hatade mamma för att hon inte tog mitt parti mot pappa när han skällde på mig, jag var kort sagt väldigt olycklig och hatisk och kände det som att hela världen var emot mig. Men i allt detta mörkret fanns det ETT ljus, EN person som jag levde för och som var den absolut viktigaste personen i mitt liv. Min biologiska far L. Jag levde för våra helger, på ett vis blev dom min livlina, när jag kände att jag inte stod ut en sekund till med mitt liv så räckte det att jag tänkte "bara tre dagar kvar till helgen" de helger jag skulle till L så fick jag ork att fortsätta leva.

Ja redan som yngre var jag less på livet och kände ingen livslust alls, vet faktiskt inte hur många kvällar jag öppnade den där översta lådan på pappas skrivbord när vi bodde i Rinnebäck. I den översta lådan låg en sån där brytkniv, om jag inte minns fel så var den gul med svart sån där knapp på, och den brukade jag plocka fram och ta med mig till mitt rum, sedan blev jag sittande på sängen, stirrandes på knivbladet, kände lite på eggen och rispade lite prövande på armarna. Aldrig så att det blev märken, inte den första tiden iaf. De första åren räckte det att jag bara rispade lite lätt... Tror att jag kan ha gått i typ andra eller tredje klass när jag började med det..

Dock är det inte mitt skärande som är det väsentliga här, jag drog upp det mest för att det bubblade till ytan just nu och jag behövde skriva av mig det, det väsentliga i historian är att ge en förståelse för hur högt jag älskade L. För att återgå, jag avgudade L och var helt övertygad om att mitt liv skulle bli bättre bara jag fick komma bort från det livet jag levde just då, och istället leva med L. Jag drog igång en jävla utredning för att få umgås mer med min far liksom, men soc och hela baletten involverade. Jag fick min vilja igenom, kan ha varit i femman eller sexan, och då skulle jag få träffa L oftare, det fanns en plan och jag var överlycklig. L träffade sin fru A däromkring också, om jag inte minns fel. Jag har ett vagt minne iaf av att han bodde hos sin kusin just då i S. Sandby, men att han flyttade till A inom kort. Jag var själalycklig! Äntligen verkade jag få den familjen jag önskade, där jag fick ta plats, där jag fick vara viktig och delaktig, där jag var älskad för MIG, där familjens sammanhållning var viktigare än allt annat och där man stöttade varandra i allt. Ja jag svalde betet med hull och hår, jag var så törstig efter kärlek och acceptans att jag tog den där jag kunde få den. Dock fick jag bittert erfara att om saker verkar vara för bra för att vara sanna, då är dom oftast också det.

Jag började i  sjuan, ärligt talat kan jag inte minnas något speciellt från den perioden, jag levde mest i ett vacuum. Åttonde klass kom, med den kom även ett våldtäktsförsök. Ingen fick veta något, mer än typ två personer, fast jag tror inte att dom faktiskt trodde på mig, eller också ville dom inte tro det om vår gemensamma bekanta.. Efter det berättade jag det inte för någon mer, det var uppenbarligen ingen som tyckte att det var en stor sak så varför skulle jag blåa upp det till något?

Nionde klass kom, och med den kom även det första enorma sveket från familj; jag och pappa hade ett av våra episka gräl (detta spårade dock ur) och det blev sagt MÅNGA hårda ord oss emellan. Under tiden har jag L i telefonen, så han hör grälet, och när pappa gått iväg efter att vi bett varandra att "dra åt helvete" (ja faktiskt) så sa L åt mig att packa en väska med de allra mest nödvändiga saker jag behövde och bara gå ut därifrån, så skulle han ordna skjuts och sen skulle jag få slippa det där "helveteshålet" Kävlinge. Hatisk, ledsen, förtvivlad, förvirrad och lätt chockad lyder jag det, så jag packade en väska med det allra mest nödvändiga och bara gick. Jag såg mig inte om, jag tänkte inte på något annat än "jag måste bort härifrån, ingen vill ha mig här ändå" och tårarna strömmade längs kinderna. Veckan efteråt minns jag inget från, jag vet bara att jag spenderade den i sängen där jag blev söndersliten av ångestmonster. Hade jag haft vassa föremål i min närhet den veckan så hade jag inte suttit här idag, jag hamnade alltså i vad jag tror var mitt livs första psykos. Mamma försökte nå mig desperat på telefon, men jag mådde så fruktansvärt jävla skitdåligt att jag inte orkade svara. Jag hatade mig själv för att jag satte mamma i så mycket lidande, samtidigt som jag hatade pappa för att våra gräl till sist blev det som drev isär oss.

Det här är en väldigt jobbig period av mitt liv att prata om, under hela tiden jag skrivit detta inlägget har jag haft en stor klump i halsen och tårar bakom ögonlocken som hotar med att göra entré. Det är mentalt dränerande att skriva om, så jag håller här. Mitt psyke fixar inte mer delgivande nu, men resten av historian kommer.

Have patience grasshopper!

Snart har det gått ett helt år sedan jag försökte ta livet av mig. Ett år. Det hinner hända fruktansvärt mycket på ett år, både bra och dåliga saker. Mestadels bra, vilket känns konstigt. Skönt, men konstigt. Igår hade jag en dag då jag inte fungerade, jag var uppriktigt rädd för mig själv och all den aggression jag hade i mig, den verkade komma från ingenstans. Kan det ha varit en undermedveten reaktion på att det snart gått ett år? Ju mer jag tänker på det, desto säkrare känner jag mig på att det nog faktiskt är så, att mitt undermedvetna försöker hantera saker som mitt medvetna jag inte riktigt vill kännas vid eftersom det fortfarande kan kännas övermäktigt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till allt, men jag får försöka att gilla läget, leva dom dagar då jag fungerar fullt ut och bara härda ut de dagar som jag INTE fungerar. För det handlar bara om dagar nu, jag VET att det finns en ände på de dåliga perioderna, det ÄR inte en katastrof och jag KAN ta mig igenom det.