Det var ett litet tag sedan jag skrev något, precis som det var ett tag sedan jag skapade något alls. Jag har verkligen inte haft någon som helst lust att skriva, måla, rita eller hantverka på vad som känns som evigheter. Detta är något jag har varit väldigt ledsen över, nästan på gränsen till deprimerad. Därför känns det så skönt nu att ÄNTLIGEN ha kommit igång lite igen. För några dagar sedan tillverkade jag ett set hand- och fotbojor i läder, något jag verkligen behövde sparka igång mig själv till att göra, men den sparken gjorde att något tändes i mig. Jag har börjat rita på designer till kommande projekt, och det bara poppar upp nya ideér hela tiden!

Det hela började för 13 år sedan då jag var en sprallig 17-åring med ärrad själ och dåligt självförtroende, och han var en 18-årig hunk med lika ärrad själ. Varmt bruna ögon, ett leende att dö för och med den mest underbara personlighet jag någonsin stött på. Kontakten inleddes med ett oskyldigt första meddelande på ett internetcommunity (vi debatterar fortfarande om vilket), som med största säkerhet handlade om hur jag beundrade hans tatueringar och piercingar...

Kontakten på internet övergick vad jag kan minnas rätt fort till att bli telefonkontakt, vi klickade helt enkelt! Jag tyckte om honom redan från första stund, vi hade sjukt roligt när vi pratade MEN våra samtal kunde även vara väldigt djupa, men iom det dåliga självförtroendet så trodde jag inte att jag hade ens en liten chans där.. Inte till att bli något mer än vad jag redan var, en vän. Han blev min bästa vän, min närmsta vän, det fanns inget jag inte kunde berätta för honom och han dömde mig ALDRIG!

Vi tappade kontakten i omgångar under årens gång, men varje period då vi pratade intensivt över telefon så väcktes alltid känslorna till liv direkt, från att ha legat och slumrat under radiotystnadens längd.

Det pratades varje gång om att vi skulle ses irl, men något kom alltid i vägen tyvärr. Efter 13 års tid av nära vänskap med sporadisk kontakt så kom vi ÄNTLIGEN till skott att träffas. Det var en väldigt nervös Linda som hämtade upp en lika nervös Henke på Malmö centralstation tidigt en kylig höstmorgon, och trots att nervositeten till en början gjorde att jag kände mig lite tafatt och bortkommen, så fanns det ändå en fullkomlig naturlighet över att befinna mig i hans närhet, så nervositeten släppte hyfsat fort. Sen att samtalet flöt på när nervositeten började släppa gjorde bara att den känslan förstärktes ytterligare, och jag var så jävla tacksam! Det är liksom en sak att att ha en connection över telefon, men att behålla samma connection irl, DET är inte helt vanligt!

Vi höll relationen fortsatt vänskaplig, av olika anledningar, och jag förvånades hela tiden över hur fullkomligt naturligt det kändes att ha någon i mitt hem, någon som stått mig så nära under så många år, men som på ett sätt ändå var något av en främling för mig. Det är de där små sakerna som man märker av när man umgås intensivt med någon som kan hjälpa eller stjälpa när dom upptäcks, och på ett sätt väntade jag bara på att det skulle dyka upp någon, men nej. Ingenting, inte ens ett uns av irritation när du fes på mig ;) (gör helst inte om det bara, jag tvingas ge igen isf)

Nu är vi där vi är, och ja, det HAR gått väldigt fort framåt i planer och hela baletten, men när man VET så vet man. Jag har älskat förut, men inte så här intensivt eller rent, han var pusselbiten som saknades för att jag skulle kunna börja se helheten i livets pussel, han är orsaken att jag numera har en förhållandevis positiv syn på framtiden och på livet i allmänhet.

Ja, jag vill härmed skrika ut min kärlek till min underbara bästa vän, min pojkvän och älskare; Henke! Det är du och jag mot världen älskling, tillsammans rider vi ut alla stormar som kommer i vår väg och tillsammans tacklar vi livet med vad allt det innefattar.

//Din Linda, jag älskar dig <3

Den här videon ger en bra bild av hur en depression kan yttra sig, hur den kan kännas och hur man som anhörig kan erbjuda sin hjälp på ett sätt som ni båda mår bra av, all hjälp är tyvärr inte lika bra som annan hjälp.

http://ed.ted.com/lessons/what-is-depression-helen-m-farrell?platform=hootsuite

*snyft* Random pucko på internet tycker inte om mig, nu måste jag genast sätta mig i ett hörn, lyssna på My Chemical Romance och skära mig i armarna samtidigt som jag pressar fram en liten tår *snyftar hela vägen till hörnet*

(Det är väl MCR som emos lyssnar/lyssnade på?)

Hur som, ja jag har lyckats kränka EN människa idag med följande bild

Då undrar jag, vad är så kränkande med att påtala att riktiga män INTE utnyttjar en tjej som är full? Är det mer manligt att brutalknulla henne i alla tänkbara hål kanske?

Jag har varit med om detta EN gång (att vara full som en gurka och få förbli oknullad alltså), och jag hävdar FORTFARANDE att mannen i detta fall är och alltid har varit just "en riktig man".

Jag bodde ihop med en väninna vid tidpunkten och skulle träffa en nätvän för första gången(som jag dessutom var löjligt kåt på). Vi drog till Fagans, en irländsk pub i Malmö, och jag var så jävla NERVÖS så jag råkade visst hinka i mig liiiiiiite för mycket alkohol, lägg sen till att vi hade ett gäng danskar till bordsgrannar som bjöd på shots typ var femte minut (kändes det som). Så pass att jag spydde på Fagans toalett, däckade och blev väckt av knackningarna från andra gäster som tydligen behövde använda toaletten (min värsta fylla EVER) och efter det minns jag inte vidare mycket mer än att vi gick därifrån, vi kom till nått kebabställe nere vid stationen, jag blir itvingad en korv som jag resolut kräks upp igen så fort den nått magsäcken, och därefter är det svart.

Morgonen därpå vaknar jag upp med världens jävla baksmälla, bredvid min nätvän, i bäddsoffan som jag använde som säng. Jag hade INTE samma kläder som kvällen före, så min första tanke var att "jaha då har jag fylleknullat någon IGEN men minns det inte, FAAAN DÅ!"

Men icke sa Nicke, som den gentleman C är så hade han klätt mig i sovvänliga kläder, hällt ner mig i sängen och stoppat om mig och sen krupit ner bredvid mig FÖR ATT SOVA!

Ja vi har fortfarande sporadisk kontakt idag och jag räknar än idag C som en av mina närmsta vänner trots att vi hörs av kanske en gång/år, MEN vi hade inte varit vänner idag om han knullat mig den kvällen för det hade varit sexuellt utnyttjande på gränsen till våldtäkt.

DÄRFÖR valde jag att dela den aktuella bilden, men det gör mig till sexist tydligen ^^ Men då får jag väl fortsätta att vara en sexistisk idiot då, jag kan leva med det ^^

For you, there'll be no more crying,
For you, the sun will be shining,
And I feel that when I'm with you,
It's alright, I know it's right
To you, I'll give the world
to you, I'll never be cold
'Cause I feel that when I'm with you,
It's alright, I know it's right.
And the songbirds are singing,
Like they know the score,
And I love you, I love you, I love you,
Like never before.
And I wish you all the love in the world,
But most of all, I wish it from myself.
And the songbirds keep singing,
Like they know the score,
And I love you, I love you, I love you,
Like never before, like never before.

Like never before..

Jag lever fortfarande, trots att jag inte fick med mig tillräckligt med varma kläder. Min överlevnadsstrategi har hittills varit att ligga nerbäddad i soffan till film eller serie, och att ha trippel uppsättning av ALLT på mig när jag är tvungen att gå ut. Man känner sig lite som en Michelingubbe, men hellre det än att frysa sönder ?

Där fick jag er allt, era snuskisar! Ni trodde säkert att detta skulle handla om något sexuellt, men se sånt där håller inte snälla flickor på med; och vi vet ju ALLA att JAG är den snällaste flickan i HELA världen (hrm, okej vi kan väl diskutera det... eventuellt...kanske...).

Jag tappade tråden lite nu... Inte lätt att vara rolig ibland *fniss* Just det ja, snabb update på läget bara! Jag lever, jag mår bra, jag är lycklig och ja, det var väl allt. Typ.. Eller alltså, det har hänt SJUKT mycket, men jag varken vill eller orkar dela med mig av allt.

Det var väl typ allt för idag, ping på er!

Hittade lite gamla dagboksinlägg, detta skrev jag 2014-12-23

Jag är inte begåvad med en talares förmåga att prata högt och göra min mening hörd, jag är en författare med skrivkramp. Jag brukade ha en fantastisk förmåga att kunna pränta ner mina tankar och fantasier på papper, och jag brukade skriva mycket noveller tidigare. De första novellerna handlade nästan uteslutande om hästar och deras äventyr, vare sig det var vildhästar som blev jagade av cowboys eller ridskolehästar som hittade på hyss under lektionerna. Historierna fanns bara där, liksom min fixation vid hästar. Med åren blev novellerna kortare och kortare tills jag nästan bara skrev dikter och handlingen blev mörkare och mörkare och mina fixationer ändrades.
Men nu går jag händelser i förväg.
Jag minns inte supermycket från min barndom och det mesta jag minns kretsar kring mina kusiner och alla tillfällen jag var hos dom ute på landet. Jag visste det inte då, jag kom faktiskt fram till det nu i skrivande stund, att de där tillfällena jag var på landet med kusinerna var som ett andrum där jag undermedvetet kunde samla kraft och orka med livet.
Hela mitt medvetna liv har jag känt mig annorlunda, utanför, missförstådd och fel. Som ett svart får. Det är inget som blivit direkt påverkat av yttre faktorer, utan det har alltid varit där liksom. Eller jo, lite påverkad av yttre faktorer har jag så klart blivit. Jag minns att en klasskamrat sa rakt ut till mig att han tyckte att det var skittråkigt att höra på vad jag gjort under helger/lov/ledighet för det handlade ALLTID om att jag varit hos mina kusiner, och att jag ramlat/snubblat/sprungit in i något etc. Jag var, och är fortfarande, riktigt klantig och har en förmåga att snubbla över mina egna fötter på plan mark.. Det absolut mest sjuka är att jag fortfarande minns exakt hur han lät när han sa det till mig, vilka ord han använde och hur det fick mig att känna mig. Det blev en bekräftelse på att jag inte skulle dela med mig av information, att jag inte skulle prata högt om mig själv. Det var vad min hjärna fick det till.
Vi hoppar fram lite i tiden. När jag var i runt 22-23 år gammal träffade jag på en gammal flamma till mig från när jag var 14-15. Vi var aldrig tillsammans även om jag väldigt gärna ville det. Vi kysstes vid ett tillfälle, men det var så pinsamt och misslyckat att jag inte ens vill minnas vid det. Hur som, när vi träffades igen på en fest så säger han efter en stunds samtal: "Fan Linda, du har ändrats jättemycket och är inte alls lika jobbig som när du var yngre"
Jag sa inget då, men det där gjorde ont. Högstadiet var en enorm prövning, både med ny skola (till en början), nya lärare, svårare ämnen och lektioner, turbulens hemma och ett enda kaos inombords. Jag visste inte alls vem jag var, vad jag ville, om jag orkade kämpa och jag hade redan svårt att lita på människor. Jag kände mig inte hörd när jag försökte prata med vuxna, och jag vet inte, men jag ville nog inte riktigt att någon skulle få se hur dåligt jag faktiskt mådde. För dåligt mådde jag. Jag tänkte ofta på självmord, jag minns faktiskt inte hur gammal jag var första gången jag funderade på att avsluta livet för att jag inte orkade leva. Egentligen har det aldrig handlat om att jag vill dö, utan snarare om att det periodvis gör för ont att leva. Andra perioder förstår jag inte hur jag ens kunde tänka tanken.

Detta skrev jag dagen efter, på själva julafton 2014 kl 00.31

December... En mörk månad på så många vis. Inte nog med att solen håller sig gömd fler timmar än den är framme, även känslorna och minnena som december månad väcker i mig är mörka. Det brukade inte vara så, jag brukade inte hata december. Jag brukade inte hata julen. Allt det ändrades 2003.

Kl 06.14 samma dag skrev jag detta:

Sömnlösa nätter och hjärnspöken!

Det är rätt illa när jag letar efter orden jag behöver för att kunna beskriva för mig själv vad det är som bidrar till att december är en så tuff månad, det tar emot varenda gång jag försöker skriva det som hände i en mening, som om det inte är på riktigt förrän jag skriver det. Även om jag VET att det är på riktigt, att det inte var mitt fel och att, även om även jag förlorade något, så är det ändå inte jag som dragit den största nitlotten. För jag förlorade något, och det gör obeskrivligt ont fortfarande, men det gör än mer ont i hela mig av att jag känner mig... ja vad är ordet jag letar efter? Eller snarare, hur beskriver jag vad som snurrar i mitt huvud konstant utan att det ska låta konstigt?

Om jag har issues med julen? What gave it away?